Här kommer text ur boken Flickebarnet Signe av Ragnar A Söderling. Mer information om Ragnar hittar du under flik Författare.
Flickebarnet Signe är Ragnars debutroman och första delen i Trilogin om Signe som bygger på ett livsöde under åren 1881 – 1946. Tidigare har Ragnar medverkat i ett antal fackantologier. Ragnar är medlem i Författarcentrum Syd och du kan läsa mer om honom och hans bokprojekt på videpro.se. 
Kort om romanen: I trilogins första del får vi följa Signes tjugofyra första levnadsår – från det hon vid två månaders ålder lämnas till ett kyrkoherdepar som tar henne som fosterbarn på villkor att modern aldrig skall komma tillbaka efter henne eller ta kontakt med henne. I boken följer vi Signes uppväxt och tidiga kärleksäventyr, sökande efter ett yrke och gryende engagemang i kvinnorörelsen. Mot slutet tror hon sig ha funnit lyckan och gifter sig med sin ”drömprins”. När vi kommer in i texten är året 1900 och hon lever med sin fostermor i Uppsala. Hon har ända sedan hon förstod att fosterföräldrarna inte var hennes riktiga föräldrar undrat över varför hennes mor, som fosterföräldrarna hävdat var en syndig människa, inte brytt sig om henne och kommit för att hämta henne. 
 
Signe var på väg hem från vävskolan längst Sysslomansgatan i regntungt väder. Hon huttrade och ökade takten då hon fick syn på en ung man som iakttog henne. Hon fick en omedelbar känsla av samhörighet, det var som om de kände varandra, och hennes hjärta dunkade tydligt. Hon förstod det inte, visst såg han bra ut men vadå, hon tyckte inte att hon fick känna så då hon ju trots allt fortfarande var förlovad med Ivar. Mannen kom fram till henne och sa “Visst är du Signe Bergner?” Han visste hennes namn, hon rodnade när hon sa “Ja, hurså”. “Jag heter Valdemar Gårdlund och vi behöver talas vid. Har du tid att gå på konditoriet här med mig?” frågade han och pekade på Kafé Dahlia. Hon hade gått förbi det konditoriet många gånger men aldrig varit inne där. Hennes kurskamrater hade dock berättat om det och att det till en början hetat “Erik Andersson Konditori och Damkafé" något som skapat ordentliga diskussioner om vad ett damkafé var för något. Enligt någon av kurskamraterna hade ägaren, som var välkänd bland studenterna för både sin prosa och sina goda bakverk, förklarat det med "ett första klassens serveringsställe så rangerat att Damer och Herrar trivas gott". 
Trots att det kändes lockande att få besöka det omtalade kaféet var hon benägen att säga nej men hörde till sin egen förvåning hur hon sa “Ja, självklart”. Vad var det som pågick? 
Inne på Kafét tittade Signe storögt på den vackra inredningen med plyschgardiner och matchande soffor och stolar. När de satt sig vid ett bord och skulle beställa sa Signe blygt att hon ville ha en kaffe och en bulle men Valdemar propsade på att hon skulle smaka en av de goda bakelserna som konditoriet var berömt för, den kallades studentskan. Så medan de väntade på att få in varsin kopp kaffe och bakelse, sade han. 
”Du undrar så klart vem jag är och vad jag har att säga dig.” 
”Ja”, sade hon fortfarande undrande över vad det var som pågick. 
De blev avbrutna av att servitrisen kom med kaffet och bakelserna. Signe blev nyfiken på bakelsen. Hon tog skeden och blottade vad som fanns under den gröna glasyren och smakade på den. Det smakade smördeg ochchokladtryffel. Signe tyckte att den smakade underbart. Hon tittade upp på Valdemar som roat studerat hennes utforskning av bakelsen. Signe rodnade. ”Vad god den är, men varför heter den studentskan?” Valdemar log. ”Det uppges komma av dess oskyldigt pastellgröna yttre och syndigt mörka inre”. Signe kände hur hon blev ännu mera röd om kinderna. ”Nog talat om bakverk – vad var det du var på väg att säga när vi blev avbrutna av servitrisen?” 
”Jag är precis som du född i Sveg och jag är din bror.” 
”Min bror!”, utropade Signe så högt att alla andra i lokalen tittade på dem. 
Valdemar fortsatte. 
”Ja, jag är verkligen din bror, Jag var knappt två år när du föddes och vår far dog.”  
”Jag har fått berättat att han dog strax efter det jag fötts men hur är det med vår mor?” 
”Vår mor Polly dog tyvärr tidigare i år och på sin dödsbädd bad hon mig att söka upp dig. Så det är därför vi nu sitter här. Mor ville att jag skulle tala om för dig att hon trots sitt löfte till Bergners, att aldrig söka upp dig, ofta hade tänkt på dig och följt din utveckling så gott det gick på avstånd.  På dödsbädden berättade hon för mig att hon för ett år sedan bett fru Bergner om att bli löst från sitt löfte så att hon kunde träffa dig men fru Bergner hade nekat henne det.” 
Signe var i totalt chock, hon hade en bror och han satt mitt emot henne och berättade om hennes riktiga mor. Hennes riktiga mor var död. Hon, som hade framställts som en syndig och förtappad kvinna som övergivit sitt barn, hade tänkt på henne hela sitt liv och före sin död bett hennes bror att framföra en hälsning till henne. Förutom att hennes fosterföräldrar hade svartmålat hennes riktiga föräldrar så hade Ebba under förra året förvägrat henne att få träffa sin mor – det var ju höjden av egoism. Hon var ursinnig på Ebba men ville få veta mer om sin mor. En rad frågor for genom hennes huvud, berätta om vår mor, hur var hon, vet du varför hon lämnade bort mig, varför heter du Gårdlund i efternamn? Hon stoppade upp med sin tankeverksamhet. 
”Berätta om mor och dig och vad som hänt sedan jag lämnades i Lillhärdal.”  
”Jag kommer inte ihåg så mycket innan vi flyttade till Stockholm då jag var fem år. Och även åren därefter är mest sådant som berättats för mig. Efter att vi bott i Stockholm något år träffade mor en man som hon gifte sig med och de fick fyra söner så vi har tre halvbröder då den yngste av dem bara levde ett år. De heter Erik Ivar som är född 1885, Helge Franklin som är född 1887 och Eskil Herbert som är född 1888.” 
”Jag har hela mitt liv önskat att jag skulle haft syskon och nu säger du att jag har fyra, även om tre av dem är halvsyskon.” 
”Det räcker inte med det, vår mor var ju född i Danmark och hade varit gift där innan hon träffade vår far så vi har ytterligare tre halvsyskon i Danmark. Men dem har jag inte träffat.” 
Signe undrade om hon orkade höra mer nu men        Valdemar fortsatte. 
”Mannen som mor gifte sig med är direktör och heter Per Isak Gårdlund. Han adopterade mig när mor och han gifte sig så det är därför jag heter Gårdlund.” 
Signe försökte ta in vad han sa — hon som hade vuxit upp ensam med sina gamla fosterföräldrar och önskat att hon hade haft syskon fick nu reda på att hon hade haft åtta även om en av dem dog när han vara bara ett år.