Här kommer text från Tommy Karman ur boken När haven tystnade.  Mer information om Tommy Karman finns under flik Författare.

Det är lätt att lägga skulden på musiken, subkulturer eller
allehanda sekter eller något annat i omgivningen. Men
det är att göra det för lätt för sig. Det kommer alltid att
finnas saker i samhället som är bakåtsträvande, kriminella
eller avskyvärda.
Det handlar om att välja. Välja bort eller välja in.
Och det är alltid man själv som har det största ansvaret.
Men ibland behöver man en hjälpande hand, en vänlig
puff i ryggen, kärlek och omtanke.
Min sons livlinor hamnade på fel ställen, och hans liv
tog slut. Vi andra står kvar med alla våra känslor. Vi försöker
förstå, vi trevar oss fram …
 
Min förståelse för de vilsna och trasiga människor som
lever i samhällets utkanter och kämpar med sina demoner
eller inbillade eller verkliga fiender har fördjupats. 
Jag försöker efter bästa förmåga förvalta den förståelsen och
ta den med mig i livet. Den lilla pojken som kom till oss
är värd det.
Vad var min kärlek värd? 
Är kärleken värd någonting om man inte förmår visa den i handling? Eller är kärlek
något man bara ger för sin egen skull?
 
Jag tänker på hur allt skulle ha kunnat vara annorlunda.
Hur musiken, målningarna och skapandet skulle
kunnat ha varit en väg ut i livet …
En idag etablerad artist med många
omtyckta skivproduktioner bakom sig, umgicks vid millenium skiftet
med min son. De förenades kring musiken,
I en intervju i Sveriges Radios program
Soul omnämner denne artist min son och säger bland annat:
 
”… en av de mest begåvade rappare jag hört … han var
helt överlägsen oss andra ... han hade kunnat bli en tongivande
rapartist, men han vandrade på fel spår … han är min hemliga referens …”
 
Ibland tänker jag på vad min pappa betytt för mig. 
Han var lugn, tyst och stor och stark och hade alltid ett underfundigt
leende på läpparna.
 
Jag minns en gång när vi cyklade till varvet i snömodd. Jag var tio år. 
Jag ansträngde mig till det yttersta för att cykla i hjulspåren
pappa lämnade efter sig i snön. 
 
Min son hittade inte mina hjulspår. 
De snöade igen eller sopades bort. 
Eller så var spåren alltför otydliga och svåra att hitta.
 
Du kastade dina livlinor utan att sikta. 
Du fann inte din hamn i skydd från vind och storm.
 
”VILA I FRID PETER”, stod det på en banderoll i publikhavet,
på Råsunda fotbollsstadion vid AIK:s
(Peter är ett fingerat namn)