Här kommer text ur boken Kära Martina av Inger Lernevall. För mer information om Inger, gå till flik Författare.

Kära Martina är Ingers debutroman och utgår från en verklig händelse i hennes släkt. Martina var hennes mammas mormor.
Förutom romanen har Inger Lernevall publicerat tolv noveller i olika antologier, senast ”Håll käften det är jul” i antologin Under misteln utgiven på Ordberoende förlag 2019.  Inger är medlem i Sveriges författarförbund, och du kan läsa mer på hennes hemsida.
Kort om romanen: Den 29 december 1902 försvinner Anton Johannesson, kronofjärdingsman på Tjärnö i norra Bohuslän, i en liten eka på havet. Hemma på land finns hans hustru Martina och de tre barnen Elsa, Alma och Anders kvar med ovissheten och sorgen. Ingen vet vad som hände och hans kropp hittades aldrig. Insprängt mellan kapitlen finns också berättelsen om deras liv tillsammans, berättelsen om det som gick förlorat.
När vi kommer in i texten här har Anton varit borta en natt, Martina går och väntar och försöker hålla oron borta.
"Barnen vände sina blickar mot dig, för att se om du var orolig eller om allt var som det skulle. Anders var den som hade svårast att hålla sig.
 - Ska inte far komma hem någon gång?
Han blev tystad av sina systrar som kände att det var en annan sorts stämning i hemmet än vanligt. Elsa röt åt honom att sitta still med benen, men han brydde sig inte om henne. Det var ingen riktig kraft i någonting den här morgonen och barnen återgick snart till inåtvänt tuggande vid morgonmålet. 
Men du var fortfarande inte orolig på allvar, Martina. Den verkliga skräcken hade inte gripit tag än. Det fanns så många möjliga förklaringar.
Du skötte dina sysslor och höll dig sysselsatt. Men visst var tålamodet sämre än vanligt, vilket barnen också tyst noterade. Du satte dig med korgen med stoppgarn och nötta sockar för att göra lite nytta av tiden. Men knappt hade du fällt ner blicken över ditt arbete i händerna, så sökte den sig ut genom fönstret igen. Kanske att nu …? Det var rent omöjligt att hitta koncentration till någonting alls den här dagen.
Det var ändå bra att barnen var lediga på jullov, de fyllde upp huset med ljud och närvaro som höll tystnaden och den vassa rädslan borta. Du märkte att Elsa gärna höll sig i närheten av dig, beredd att ta på sig ett ansvar om det skulle behövas. Men kära nån, hon var bara tio år och du gjorde allt för att inte sprida någon smittsam oro omkring dig. Men du kände hur den steg inom dig.
Timmarna gick, nu hade det varit ljust ett bra tag och han borde verkligen komma snart. Så ljust det nu blev så här sent i december, men nog skulle han se att ro i alla fall.
Du resonerade inom dig för att hålla oron på plats, du blev sträng mot dig själv och ville inte veta av något pjåsk. Du visste ju hur det kunde vara.
Det hade ju hänt förut. Att han inte kom hem. När han skulle. Han kunde inte meddela sig med familjen.
Det visste du ju.
Du satte igång att baka för att ge de rastlösa händerna mer att göra. Visst var det väl lite onödigt, det fanns både rågkaka och kavringskorpor kvar sedan jul, men du hade gott om mjöl kvar och inget skulle ju förfaras. Snart skulle ni fira nyårsafton och det kunde vara trevligt att unna sig något lite extra gott. Och på nyårsdagen var det Almas födelsedag och det skulle förstås också firas.
Anders hängde i kammarfönstret och väntade på att få se pappa komma stretande i snön. Med jämna mellanrum flyttade han sig till köket och fönstret mot sjön för att se om pappa kanske skulle komma den vägen. Och så tillbaka till kammarfönstret igen.
Så fick han äntligen se något röra sig i dunklet nedåt vägen.
 - Nu kommer det någon!
Anders ställde sig upp i upphetsningen och tryckte näsan mot det immiga innanfönstret.
 - Men det är inte far, det är några andra!
Och i det här ögonblicket visste du, Martina. Nu stod det isande klart att det värsta hade hänt. Det du hade haft en slumrande beredskap för i alla år skulle plötsligt bli verklighet. Det knöt sig i magen och blicken visste inte vart den skulle ta vägen. Du torkade hastigt och slarvigt mjölet av händerna på förklädet.
Det var två av Antons kolleger i kommunalnämnden som kom. Vanliga fiskare till vardags. Du kände igen dem och visste vilka de var, men inga du kände väl. Så svårt och besynnerligt att stå inför dessa närmast främlingar i ditt livs svartaste stund, Martina. Du skulle ha bjudit dem in att sitta ner, du skulle ha dukat fram, men du förmådde bara stå där med dina ännu mjöliga händer dolda i förklädet. Du stirrade på dem, barnen stod runt dig och stirrade, de också. Du kände Anders hårda grepp om din kjol, krampaktigt kramande den trygghet som fanns att tillgå.
Männen trampade lite stammande och klumpiga innanför dörren och vintern droppade från deras grova kläder. Ni utbytte fraser, de vanliga meningslösheterna medan du hela tiden visste att det här inte var en artighetsvisit. Snart skulle klubbslaget komma.
Den ena började tala; lite försiktigt och tyst letade han efter orden som skulle kunna beskriva deras ohyggliga ärende.
 - Det är så, kära Martina, att vi har anledning att frukta för Anton. Hans eka hittades drivande upp och ner utanför Svallhagen, och hans kavaj hade flutit iland.
 - Och hans mössa, tillade kanske den andre.
Var det så det var, Martina? Fick du tillbaka både kavajen och mössan? Var det viktigt då som det verkar viktigt för mig nu?
Deras tunghäfta lossnade en aning och de berättade allt de viss­te säkert. Anton hade kommit roende inifrån Strömstad, han hade stannat till vid Örns brygga för att lasta av någonting och sedan fortsatt mot Råssö och det olycksaliga testamentet. Det var väl för ärendet vid Örn som han hade valt den öppnare och vanskligare vägen förbi Svallhagen i stället för den lugnare, inomskärs förbi ert eget Gullnäs och Tjärnöbo? De uppehöll sig en stund vid det. Hade han åkt direkt hemifrån hade han förstås valt vägen inomskärs, men nu skulle det ha blivit så förfärligt mycket längre och det hade han väl inte haft tid och tålamod till. Med tanke på hur kort dagen var så här års, och hur mycket som alltid skulle hinnas med.
Nu hade de kommit igång. De trodde inte att Anton skulle ha druckit särskilt på förrättningen, i alla fall inte så mycket att det kunde ha haft någon inverkan på hans omdöme. Någon enstaka sup kanske, högst två. Anton Johannesson var en rättskaffens och ansvarskännande man, det visste alla. En allmänt aktad man.
 - Har ni hittat honom?
Barnen stod tysta och bleka vid din sida.
 - Nej, vi har inte hittat honom. Men båten flöt upp och ner och årorna var borta och så har vi som sagt hittat de här.
De höll vilset upp de upphittade blöta resterna av Antons klädsel. Där var hans mörkblå kavaj och på vänsterärmen armbindeln som visade att här kommer fjärdingsman. Där var mössan med läderskärm och guldfärgad eklövskrans. Så viktiga att bära i tjänsten, ändå hade hans yrkes attribut inte kunnat skydda honom.
Som i trans tog du emot plaggen och tryckte dem mot din kropp och kände den isande blöta kylan genom dina egna kläder. Så obönhörligt verkligt, det fanns ingen nåd nu.
 - Och med det kalla vattnet har vi nog anledning att frukta det värsta. Beklagar verkligen, kära Martina. Anton var en skicklig karl, men ingen klarar vintersjön någon längre stund.
De pratade om honom i förfluten tid. Du noterade det för dig själv. Det dånade av panik och vanvett i ditt huvud, men du stod stum nu.
Anton försvann mitt i steget, mitt i livet som aldrig mer skulle bli sig likt. Hans Alma skulle precis till att fylla nio år och hon skulle aldrig glömma denna stund i svalen hemma på Gullnäs.
Du var fyrtiotvå år gammal, hade tre små barn och man sa att ditt hår blev vitt över en natt. Vad skulle det bli av dig, Martina?