Kurser och skrivretreats med PiCa Event

PiCa Event drivs av Sverigeförfattarna Carina Aynsley och Pia F Davidson. Vi, Pia F Davidson och Carina Aynsley har givit ut sammanlagt sju romaner och ett stort antal noveller. Vi har båda stor erfarenhet av att arrangera litteraturevent, signeringar och turnéer, bland annat Litteraturkryssningarna med Birka Cruises och vi har haft monter på bokmässan i ett antal år. Läs mer om Carina och Pia längre ner på sidan.
PiCa Events mål är att erbjuda seriösa och proffsiga, event för skrivande människor och författare. Eventen ska genomföras på ett trevligt och lättsamt sätt.
Mer information hittar du på Instagram: @pica.event, Sverigeförfattarnas FB-sida och här, under flik PiCa Event på Svergieförfattarnas hemsida. 

Att bli en effektiv författare!

Skrivretreat

Den 24-26 september arrangerar PiCa Event en skrivretreat på Elite Grand Hotell i Gävle i samarbete med nätverket Sverigeförfattarna.
Program och fakta längre ner på sidan.
Program inom kort.
Anmäl intresse i rutan längre ner eller via mail till:
carina.picaevent@outlook.com
pia.picaevent@outlook.com

Följ oss gärna på Instagram: @pica.event 
OBS! RETREATEN HAR BLIVIT FRAMFLYTTAD PÅ GRUND AV ÖVERSVÄMMADE LOKALER. VI ÅTERKOMMER!

Program för skrivretreat på Elite Grand Hotell, Gävle den 24 - 26/9
Arrangör: PiCa Event med författarna Pia F Davidson och Carina Aynsley i samarbete med nätverket Sverigeförfattarna.
(Boende bokas separat, se längre ner.)
 
Fredag 24/9
17.00 – 18.30 Välkomstmingel där vi bjuder på snacks och ett glas vin samt en fantasieggande övning inför skrivretreaten.
Lördag 25/9
9.00 – 9.20 Ett rogivande yogapass.
9.30 – 10.00 Välkommen, praktisk information och kort presentation.
10.00 – 10.45 Skapa ditt personliga recept för att bli framgångsrik som författare. Pia går igenom grunderna och håller i övningar hur man verkställer receptet.
10.45 – 12.30 Kaffe samt fri skrivtid.
12.30 – 14.00 Lunchrast, vi äter på valfritt ställe ute på stan.
14.00 – 15.30 Gestaltning, samlade fakta och praktiska övningar med Carina och Pia.
15.30 – 17.00 Kaffe samt fri skrivtid.
17.00 – 17.30 Mer om att skapa sitt personliga recept med Pia.
18.30 Middag, vi äter på hotellets restaurang Grands Veranda eller ute på stan.
Söndag 26/9
9.00 – 9.20 Starta dagen med ett rogivande yogapass.
9.30 – 10.00 Vi repeterar gårdagen.
10.00 – 11.30 Kaffe och fri skrivtid.
11.30 – 12.30 Miljöbeskrivning, fakta och övningar med Carina och Pia.
12.30 – 14.00 Lunchrast, vi äter på valfritt ställe ute på stan.
14.00 – 15.00 Fri skrivtid och kaffe
15.00 – 16.00 Att skriva erotik med Carina.
16.00 Avslutning.
Förutom programmet har vi ett bokbord uppställt där du får exponera dina titlar.
(Programmet är preliminärt och kan komma att ändras.)
 
Kostnad för arrangemanget, inklusive workshops, övningar välkomstmingel samt konferenskaffe är: 2 380kr/person (moms tillkommer med 25% = 2 975kr).
Förutom välkomstmingel och konferenskaffe står deltagaren själv för kost och logi. Faktura på hela beloppet, 2 975kr, skickas ut i samband med anmälan.
Eventuell avbokning kan ske kostnadsfritt fram till och med torsdag 9/9.
Därefter återbetalas endast 50% av retreatkostnaden.
(Eventuell avbokning av logi sker direkt till respektive hotell.)
Instagram: @pica.event
www.sverigeförfattarna.se/pica-event
 
Boende:
Skrivretreaten äger rum på Elite Grand Hotell, Kyrkogatan 28 i Gävle, ett kort stenkast från Centralstationen om du kommer med tåg. Se hotellets hemsida för priser och bokning (tips – vill du bo på hotellet så vänta inte för länge med att boka).
www.elite.se
 
Andra boendealternativ är:
Scandic CH, ett par kvarter bort. Adress: Nygatan 45. Gävles gamla klassiska dans- och konferenshotell Central Hotellet, CH.
www.scandichotels.se
 
Pensionat Slottstorget, ett stenkast från Elite. Adress: Slottstorget 5B. Där finns flera alternativ till bra pris: enkelrum med eller utan dusch och toa, dubbelrum med eller utan dusch och toa, lägenhet med 4 - 5 bäddar. Sängkläder, handduk, städning och frukost ingår.
www.slottstorget.se
 
Gefle Vandrarhem, cirka fem minuters promenad från Elite. Adress: Södra Rådmansgatan 1. Där finns allt från enkelrum till sexbäddsrum samt en lägenhet. Sängkläder och handduk ingår. Vet ej hur det är med städning, tror man kan köpa till frukost.
www.geflevandrarhem.se

Fyll i nedanstående så skickar vi anmälningsblankett och info till dig. Eller maila carina.picaevent@outlook.com eller pia.picaevent@outlook.com.


Carina Aynsley debuterade med bloggboken Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal år 2012. Under årens lopp har Carina medverkat i ett trettiotal novellantologier och hon är även utgiven i Nederländerna. År 2019 fick hon av nätverket Sverigeförfattarna epitetet Norrlands novelldrottning. Carina Aynsleys första roman Grannen from Hell kom ut 2015 och den egna novellsamlingen, Lite salt, lite surt och resten sött, gavs ut av Bokförlaget K&R år 2020. I augusti 2021 kom hennes roman/hälsingeskröna 52 år och okysst, även den utgiven av Bokförlaget K&R. 
Carina Aynsley föreläser, skriver om och arrangerar resor till Nepal. Här hittar du mer om och av Carina. Och här kommer du till hennes blogg. Hennes Facebooksida når du här

Pia F Davidson har skrivit fem skönlitterära böcker, Så tuktas en svinpälsI likets vänkrets och Vänner i nöd, vänner i dödär hårdkokta feelgood med spänning och humor.  Astrids resa är en historisk feelgood samt Thoras arv som är en feelgood med spänning och utspelar sig omväxlande i nutid och 1944. Pia har också varit med i en novelantollogi Våra bästa skrivtips som Stockholmsförfattarna gett ut. Pia började skriva först i mogen ålder. I bagaget har hon en lång karriär inom detaljhandeln, både med personalfrågor, marknadsföring och färskvaruhantering. När hon inte skriver befinner hon sig på mässor, föredrag och turnéer samt driver Sverigeförfattarna tillsammans med en samling hängivna eventgeneraler. 
Pias hemsida når du här. Hennes författarsida når du här. Övrig kontaktinformation: friedrichse@hotmail.se mobil: 0708 56 65 00.

Nedan skrivövningar med resultat från tidigare event.

Så här lyder Skrivövningen:
Tänk dig att du står på en kulle och blickar ut över landskapet. På håll hör du en bäck porlar. Det är juli, du är 23 år och har en högaffel i ena handen och resväska i den andra. Vart är du på väg?

Med högaffel och resväska, av Bengt Eriksson.
Hur kan något som är så vackert och fridfullt för vissa innebära den totala motsatsen för andra? Morgonsolen hade just kommit upp och börjat sitt arbete med att jaga bort den fuktiga morgondimman. Solen verkade som om den ville säga god morgon till alla: ”Var glada, det blir en vacker dag!”.
   Och för mig var det precis tvärtom. Skönheten och lugnet blev till en ironisk och svekfull parentes, egenskaper som egentligen bara stod för svek och kaos.
     Resväskan i min hand innehöll allt jag ägde utöver de kläder jag hade på mig. Jag hade vägt den tidigare och vågen hade stannat på två komma två kilo. Inte mycket att visa upp efter tre års obetalt slit.
     I väskan fanns det två skjortor, tre par kalsonger, två par strumpor och ett par jeans, samtliga plagg tillfredsställande rengjorda. Jo, en slips också, smal med små vita prickar mot en mörkröd bakgrund. Ett par slitna men ändå sköna svarta loafers avslutade packlistan.
     Högaffeln som jag höll i min hand tillhörde dock inte mig utan en viss Arne Kronström, en man som jag bara behövde tänka på för att känna svettningar och rysningar. Kronström var elak och småsint och hade så varit så länge jag hade känt honom. Förhoppningsvis tillhörde han inte längre de levandes skara, något som antagligen gladde de flesta som hade kommit i kontakt med honom.
     Jag fortsatte min långsamma vandring. Varje steg värkte. Mitt skadade ben försökte förmedla till kroppen att det tyckte att den här promenaden var en dålig idé men det hade det inget för. Nästan som för att göra allt värre såg jag längre fram på vägen en person komma mot mig. Det såg ut som om det var Ludvig Enander, en god vän till nämnde Kronström, och därmed, nästan definitionsmässigt, en fiende till mig. Fast inte officiellt. Officiellt hade jag inga fiender även om jag trodde mig veta att åtminstone Enander tyckte att jag var en slö typ som bara ville gå igenom livet utan att göra ett handtag.
     Avståndet mellan mig och mannen på vägen hade krympt väsentligt. Snart skulle vi vara vid den osynliga gräns där konvenansen bjöd att man skulle göra åtminstone något för att låta den andre veta att man hade sett honom och att man dessutom tillerkände honom en viss respekt, vare sig denna respekt demonstrerades genom en kort nick eller genom att ens blickar möttes eller rentav genom yttrandet av någon sorts hälsningsfras.
     Jag nickade åt Ludvig Enander, för det var verkligen han och inte, som det faktiskt mycket väl skulle kunna ha varit, hans något yngre bror Hilmer. Trots att det var tidigt på morgonen var det rejält varmt och Ludvig var en fet man. Han måste ha gått ganska långt, för från det håll han kom fanns det inget hus på åtminstone ett par kilometers håll  och värmen och promenaden hade gjort honom rejält svettig och andfådd.
     ”Hej du”, fick Ludvig fram mellan andetagen. ”Är allt väl?”
     Jag nickade igen, och undrade om han skulle kommentera högaffeln som jag bar på, men det gjorde han inte. Han sa bara:
”Ska du ut och resa?”
”Kalmar, sedan Stockholm”
”Jaha du”, sa Ludvig och jag andades ut när det såg ut som han skulle gå vidare men jag hade tydligen gått händelserna lite i förväg.
”Hur är det med Arne, jag har inte sett honom på ett par dagar. Är inte det där hans högaffel förresten?”
”I går kväll mådde han i alla fall utmärkt. Och högaffeln har jag bara lånat ett litet tag.”
     Jag fortsatte min vandring och jag kände Ludvig Enanders blickar i ryggen på mig. Han hade i alla fall inte kommenterat de röda fläckar som fanns längst ut på högaffelns spetsar och för all del, om han hade tittat noggrannare hade han nog sett liknande röda fläckar på mig också.
     Åter tillät jag mig att se ut över det vackra landskapet. Porlandet från en liten bäck fullbordade idyllen. Vem kunde betrakta denna tavla utan att om än inte glädjas så åtminstone känna frid? För frid var faktiskt det jag kände ett kort tag innan jag tänkte tillbaka på gårdagen, med dess många hårda ord som hade växlats mellan mig och Kronström.
     När jag hade gått cirka sjutton steg hörde jag Ludvig Enanders röst: ”Pål! Pål Jonsson! Kom tillbaka. Jag vill fråga dig om något!”.
     Jag brydde mig inte om hans uppmaning utan fortsatte att gå men jag kunde höra hans steg på den grusiga landsvägen, hur han sprang efter mig, eller åtminstone vad han med sin något överviktiga kropp kanske skulle definiera som springa.
     ”Stanna Pål!” hörde jag åter hans röst, och det var rösten av en mycket andfådd och flåsande man som faktiskt inte borde ha sprungit överhuvudtaget om man hade lagt rent hälsomässiga aspekter på hans aktivitet.  Åter uppmanade han mig att stanna, men nu var det inte ett uppfordrande stanna som jag hörde, nu var det snarare ett bedjande vädjande stanna som flämtande och stötvis kom ur hans mun.
     Jag hörde hur han skrek till, kanske förlorade han fotfästet, kanske klev han ner i en liten grop och när jag kastade en snabb blick över axeln så jag att han hade ramlat, tydligen så olyckligt att han hade slagit sitt ena knä mot en sten. Nu satt han vid dikeskanten, som det verkade utan möjlighet att ta sig därifrån. Jag gick tillbaka mot honom.
     Han såg på mig: ”Pål, vad har hänt med Arne?”.
”Hänt? Har det hänt något särskilt?”, frågade jag. ”Igår kväll mådde han i alla fall bra.”
”Varför har du hans högaffel?”
”Jag tycker om högafflar.”
     Ludvig tyckte uppenbarligen inte om mitt svar, så mycket förstod jag av hans reaktion.
”Vad är det där röda på spetsarna? Och det röda på din tröja?”
     Jag brydde mig inte om att svara honom.
”Jag kommer att ringa efter polisen.”
”Vad ska du säga till dem?”
”Att jag tror att du har mördat Arne Kronström.”
”Borde du inte först ta reda på om han är död?”
”Svara mig Pål! Har du mördat Arne Kronström?” Han verkade övertygad om att så var fallet, för han skrek verkligen till mig, och hans röst gick upp i en löjlig falsett. ”Tönt!”, tänkte jag inom mig. Jag fällde högaffeln så att den pekade på honom.
     ”Tror du alltså att jag har mördat honom med den här?”, frågade jag och lät spetsarna på gaffeln lätt beröra hans bröst, med alldeles tillräckligt mycket tryck för att han skulle känna det vassa mot sin bringa. ”Om du tror det, är du inte alldeles väldigt rädd att jag ska göra samma sak med dig?”
     ”Du rör mig inte!”, sa han med låg och darrande röst. ”Du rör mig inte! Jag ringer till polisen om du rör mig!”
     ”Du tråkar ut mig” sa jag och vände mig om och återupptog min vandring. Jag kunde länge höra Ludvigs ansträngda andning där han satt i sin bruna kostym och för trånga skjorta och löjliga hatt. Ytterligare några gånger fick han ur sig ett halvkvävt ”Stanna Pål! Jag ringer polisen!”.
     Solen hade kommit upp ordentligt nu och sken från en klarblå himmel. Det började bli ordentligt varmt, och jag kunde inte låta bli att kasta en snabb blick över axeln. Ludvig hade tydligen rejäla problem med värmen. Det sista jag såg av honom var hur han torkade sig i ansiktet med en stor snusnäsduk.

Jag kom fram till busstationen en kvart senare och bussen mot Kalmar skulle gå om en halvtimme. Jag köpte min biljett och satte mig i väntkuren.
”Ska du ha den där med dig?” frågade en man i bussbolagets mörkblå uniform.
”Nej, nej”, sa jag. ”Den här hittade jag längs vägen. Jag borde kanske ha lämnat den där, men jag vet vem den tillhör så jag tänkte lämna tillbaka den.”
”Vems är den då?”
”Arne Kronströms.”
”Jaså, den jäveln, synd att han inte satte sig på den av misstag.”
     Jag log blekt åt honom. ”Ja, man vet aldrig vad som kan hända när man är oförsiktig med sådana här saker. Tror du att jag kan lämna den här tills vidare? Jag kommer förmodligen tillbaka hit om  några dagar.”
”Visst, ställ den här inne i godsexpeditionen. Den där tar inte så stor plats.”
     Han visade på en jalusilucka.
”Eller förresten, ge den till mig så ställer jag in den.”
”Behöver jag inte ha något kvitto?”
”Äsch, det kommer faktiskt inte in särskilt många högafflar, så det räcker nog med att du frågar efter den när du är tillbaka.”
     Ett hest honkande hördes utifrån, och en gul buss med ett vackert posthorn på sidan svängde upp framför byggnaden.
”Tack för hjälpen. Vi ses om några dagar.”
     När bussen rullade ut från busstationen kände jag en ilning av upprymd förväntan över att äntligen få lämna denna inskränkta bygd. Dra åt helvete Arne! Dra åt helvete Ludvig! Jag är fri från er! Jag är på väg mot något nytt och jag tänker inte åka tillbaka.

Så här lyder skrivövningen: 
Ca 250 ord, använd orden:
Häcklefjället 
Karbad
Brännvin
Nit
När jag åkte till Blåkulla, körde fel och hamnade i Säffle av Lilian Westlin.
Att det ska vara så svårt att designa en sittvänlig kvast! Jag svor en lång ramsa medan jag försökte bylsa till den vida kjolen så den draperade sig på båda sidor. Kom den snett riskerade jag att snurra runt. Att hänga upp och ner hela vägen till Blåkulla var ingen höjdare. Jag halade upp min färdkost, en hela brännvin, och tog en slurk medan jag studerade kartan. Få se nu, om jag flög nordnord … väst … måste det väl vara … skulle jag inte behöva ändra riktning en enda gång.
Jag ställde in färdriktningen på kompassen, vred upp gasreglaget på högsta och kvasten lyfte med ett vrål. Kanske borde jag inte ha slagit vad med de andra kärringarna att jag skulle hitta utan en GPS, men om jag klarade det skulle jag bli rikligt belönad, en weekend på Häcklefjället, ett lyxspa för häxor och trollkarlar. Ett karbad på det hotellet var något alldeles extra. Dels var karet försett med jetstrålar som masserade kroppen och dels fick man alltid gratis tvålar och schampo.
Jag ryckte till när kvasten krängde och började dyka. Hur länge hade jag sovit? Jag fick syn på en kyrkklocka nedanför mig. Tiden stämde. Jag var framme. Nu skulle det bli gott med mat. Hoppas vi fick något gott, helst inte ägg. Jag klev av kvasten och såg mig omkring. Något var fel. Jag fällde ihop kvasten och stoppade den i min ryggsäck. Vid en busshållplats stod en ensam man och jag gick bort till honom.
”Ursäkta att jag stör, men har Blåkulla ändrats så radikalt på ett år? Jag känner inte igen mig.”
”Blåkulla? Ojojoj, då har du verkligen gått på en nit. Du befinner dig i Säffle.”

Så här lyder Skrivövningen:
Skriv en presentation av dig själv som någon annan (jagform). Antal ord ca 250. Krux: endast en mening per 100 ord får börja med "Jag".
Om du har svårt att hitta ett alias kan du plocka ett av nedanstående förslag:
- Gunilla Persson från Hollywodfruar.
- Justin Bieber.
- Angelina Jolie.
- Kim Kardashian.
Bilden som inspiration.

Till Disneyfabriken av Lilian Westlin.
Mitt namn är Angelina Jolie. Det är mig ni behöver till filmmanuset med arbetsnamnet ”The beautiful beast”, det bästa filmmanus som någonsin skrivits. Självklart är huvudrollen min. Efter alla filmer med mig i huvudrollen kan det knappast råda någon tvekan om vem som bäst passar att spela Kajsa Anka i filmen. Ingen förklädnad behövs ens. Näbben är på plats.
     Kläderna finns redan i min garderob, lårkorta. slitsade och V-ringade till naveln.
Agerandet har jag på mina fyra fingrar och språket är inte särskilt avancerat. Replikerna kan jag redan utantill.
     Numera boende i bollywoodkvarteren är daglig transport till hollywoodstudion förstås en nödvändighet, men så är det för alla divor, eller hur? Lönen kan diskuteras, men en rejäl rabatt hos den eminente plastikkirurgen doktor Daring Phacemaker är en förväntad förmån att bakas in i det månatliga kuvertet.
     Min knähund Wiff måste självklart vallas av någon när jag agerar. Välj för all del någon som når upp till halsbandet den här gången. Det blev lite obehagligt under förra inspelningen när vallaren drogs med ut på fältet i kattjakten. Stackars Wiff blev så stressad av skriken. Grand danois är en känslig ras.
     Lunchen får gärna serveras vid lunchtid, inte på kvällen. Annars blir man på pickalurven av allt bubbel man dricker på förmiddagen.
Fixa gärna en extra loge till mina beundrare. Något tjusigt där jag kan ta emot när jag har tid. Gärna med en mjuk divan, massor med kuddar, rosa ljus och bubbel i ishink.
Det var allt, tror jag.
Ser fram emot snabb respons. Om någon minut eller så.
Er tillgivna Angie

Så här lyder Skrivövningen:
250-500 ord med bilden som inspiration.
Ha med meningarna och ordet i den ordning du önskar:
Det var en alldeles vanlig dag.
En halv gris.
Inte meningen.
Exploderade.
Grisen i tvättmaskinen av Bengt Eriksson.
När min lagvigda hälft berättade om det här tillfället brukade hon säga ”Det var en alldeles vanlig dag”. Jag kunde bara skaka på huvudet. ”Vanlig dag! ”. Vad i hela fridens namn var det för vanligt med en dag som hade sett min tvättmaskin mer eller mindre explodera?
Och hur blev det så här undrar ni kanske. Vad var meningen med allt?  Jag skyller på vegan-rörelsen. Jag var den enda icke-veganen i familjen och det var med en stigande irritation som jag kände att denna ståndpunkt inte respekterades. Jag vill kunna äta bacon, fläskfilé, julskinka utan att någon ska peka finger åt mig, för så var det hemma. Det var kruskakli hit och havremjölk dit och så kanske några rostade kottar till efterrätt och allt var ganska smaklöst, i bästa fall.
En dag ringde en kompis, Bosse, som har en bondgård i Roslagen: ”Tja grabben, läget? Ska du köpa lite griskött av mig? Jag har fått en del över, inte så många som handlar nu när det är Corona-kris.
Min spontana reaktion var att säga nej men så tänkte jag på fläskkotletter och körde hela funderingen ett varv till. ”Hur mycket eller hur lite kan jag köpa?”, frågade jag efter ett tag.
”Halv kanske?”
Hmm, ja kanske, fast … Äsch, problemen får vi ta senare.
Två dagar senare körde Bosse fram till grinden på mitt hus och kom ut med fyra fem rejäla paket. ”Kom hit och hjälp till, femtio kilo prima gris!”
Vi bar in paketen i källaren, jag betalade Bosse och han försvann, Sedan stod jag där och började dela upp köttet, märka och frysa in. Snart började jag se slutet på jobbet och bara ett paket återstod när jag plötsligt hörde hur resten av familjen kom hem. Jag stönade till. Jag orkade inte diskutera det här med dem nu. Jag såg mig om i källaren för att hitta någonstans att göra av det sista paketet. Min blick föll på tvättmaskinen och jag öppnade luckan och slängde in det där.
”Var är du nånstans?”, hörde jag min fru ropa.
”Nere i källaren”, hojtade jag tillbaka. ”Kommer strax”.
I trappen på väg upp från källaren mötte jag min dotter som tycktes ha väldigt bråttom. ”Vart ska du?”
”Ut, jag måste bara fixa en grej först.”
Hon försvann i korridoren i riktning mot tvättstugan, och jag hörde hur min fru hojtade till henne: ”Det är bara att trycka igång, jag la i tvättmedel förut.”
Tvättmaskinen gick igång men det hördes i hela huset att allt inte var som det skulle, för det gnisslade och dundrade. Rätt vad det var hördes en smäll.
Ni behöver inte veta detaljerna för vad som hände därefter. Det räcker med att säga att tvättmaskinen hade kommit i sådan obalans av den konstiga lasten att tvättmaskinsluckan hade tryckts ut ur maskinen, en julskinka satt i ena hörnet av rummet och ett halvt huvud i andra hörnan.
Ingen bra dag. Absolut inte någon vanlig dag. Och mycket silvertejp gick det åt för att laga luckan. Men jag fick mina fläskkotletter!

Jag heter Bengt Eriksson och tycker om att skriva. Jag har ett långt arbetsliv bakom mig, huvudsakligen på Sveriges riksdag, där min skrivande insats dock i huvudsak har resulterat i manualer, föredrag och presentationer. Inte så självutlämnande direkt, men trots allt ett av många sätt att kommunicera med sin omvärld på ett sätt som kräver sitt språk och sin noggrannhet.
Nu har jag gått i pension och känner att jag kanske kan lämna den formella prosan bakom mig och få lite stöd och hjälp att hitta en egen författarröst. Hittills har jag skrivit fyra-fem noveller, var och en cirka sextio till nittio sidor. Enda utgivningen än så länge har varit på Book on Demand, med novellen Mitt liv som död. Du kan läsa Bengts kortnoveller Med högaffel och resväska samt Grisen i tvättmaskinen till höger.

Här kommer Lilian Westlins presentation, hennes kortnoveller Till Disneyfabriken samt Till Blåkulla, kan du läsa till höger.
Med en bakgrund som zoologisk forskare arbetar jag idag med vetenskaplig språkgranskning. Mellan uppdragen skriver jag. En deckare 2013, en novell i en antologi 2019, ett deckarmanus är på gång liksom en självbiografisk roman om mina tio år som forskare i Afrika. Jag bor tillsammans med min dvärgpinscher Asta i en liten stuga vid Tolångaån mitt i Skåne.

Här kommer Ethel Hedströms presentation. Hennes kortnoveller Armbandsuret samt En alldeles vanlig dag, kan du läsa längre ner.
Ethel gav ut sin debutroman, med titeln Det började med barnet, i slutet av maj 2019. En roman med kvinnors liv i centrum, om relationer i närhistorisk tid. Tidigare har hon publicerat noveller på förlag, i veckotidningar och hon har medverkat i några novellantologier. För övrigt kan man då och då läsa hennes texter och krönikor på Kafé K (kultursajt på nätet), på Drop a Story (skrivsajt för skrivintresserade). Här kommer du till Ethels blogg, där hon lägger ut kortare skönlitterära texter (nästan) varje dag. Här kommer du till hennes hemsida, här till hennes Instagram och här till FB.

Inspirationen för novellen är en bild på en stängd dörr.
Armbandsuret av Ethel Hedström.

Hur länge jag står lutad mot väggen och iakttar ingången är jag omedveten om. Det enda jag vet är att de därinne tror att den är ogenomtränglig för mig. Det enda jag förstår är att de vill utesluta mig. Jag tänker inte låta dem göra det.
Jag rätar på ryggen och sänker axlarna, drar mina svettiga handflator över klänningens framsida och tar de första stegen. I den tomma korridoren med dess kala väggar och hårda stengolv uppstår ett ödsligt eko från mina träskor. Jag minns alla gånger jag har rusat mot klassrummet och samtidigt ropat. I skränet har ingen hört mig. Den här gången går jag sakta, räknar till tio:
”Ett, två, tre …”
Ett brus av röster fortplantar sig genom väggen, ut till mig på andra sidan. Jag sliter upp den åbäkiga dörren. Ljuden från mina klasskamrater tonar av för att till sist helt försvinna. Ögon som bligar. Munnar öppna. Fröken kollar mig uppifrån och ner.
”Du är sen”, säger hon.
Jag svarar inte. Går bara rakt ner, längs bänkraderna. Känner fingrar som nuddar mig. Jag dråsar ner på bänken längst bort, längst in vid fönstret. Blickar ut. Björkar vars grenar böjer sig för vinden. Solen som skiner på löven och får dem att glimma. Mitt armbandsur blänker till i ljuset. Mitt allra första. Det låg på nattduksbordet i går kväll. Kanske mamma har lagt det där. Hon hade redan gått till jobbet när jag kom ut i köket i morse. En lapp låg bredvid tallriken. Vi ses senare, stod det och mamma hade ritat ett stort rött hjärta under de tre orden. Jag vet redan vad klockan kan göra. Fröken pratar och pratar. Jag lyssnar inte. En gång berättade jag för fröken vad de andra gjorde på rasterna. Hon sa:
”Du ska inte komma hit och skvallra. Gå härifrån.”
Fröken och de andra låter mig oftast vara i fred på lektionerna. Jag kan dagdrömma ifred. Signalen tjuter. Jag hoppar till av den ilskna tonen. Lektionen är slut.
Jag går ut sist. Fröken lägger ner sina papper i portföljen och tittar inte upp när jag vandrar förbi. Innan jag går över tröskeln vänder jag mig om och med ens gör jag det. Jag petar ut den lilla skruven på klockans kant och håller sen upp handleden mot fröken. Hon bländas, skriker och slänger upp händerna framför ansiktet för att undkomma solkatten. Men jag upptäcker lätt små springor mellan hennes fingrar där ljuset hittar in. Hon slänger med huvudet fram och tillbaka. Sen dråsar hon ner i golvet som en tung potatissäck. Jag springer.
Ute på skolgården står de i olika grupper och pratar, flabbar och gestikulerar. Ingen lägger märke till mig förrän jag är alldeles nära. Alla tystnar och ser på mig. Några fnittrar och håller för munnen med handen som om de skäms, andra glor ogenerat. Jag sveper över hopen av klasskamrater med min lysande klocka. En efter en.

Skrivövning enligt: 250-500 ord med bilden som inspiration. Ha med meningarna och ordet i den ordning du önskar:
Det var en alldeles vanlig dag.
En halv gris.
Inte meningen.
Exploderade.
En vanlig dag av Ethel Hedström.
Den första och enda gången jag spelade bingo var strängt taget en alldeles vanlig dag. Senare visade den sig bli ganska speciell. Jag hade lovat Bettan att för en gångs skull följa med henne. Hon var en riktig bingonörd. Senaste gången vann hon en cykel och jag behövde sannerligen en ny. Jag åkte omkring på mammas som säkert hade fyrtio år på nacken. Som så ofta startade jag tvättmaskinen innan jag drog iväg hemifrån. Den gnisslade betänkligt när trumman sakta började snurra. I bakhuvudet satt alltid en irriterande tagg. När kommer den att explodera av överansträngning?
Jag skruvade på mig i stolen. Gillade inte att sitta bland alla tanter och farbröder vars stora intresse verkade vara att spela bingo. Bettan bligade på mig.
”Ursäkta”, sa jag. ”Inte meningen att se överlägsen ut. Om jag gjorde det.”
Utan att svara, fattade hon tag om den tjocka tuschpennan och böjde huvudet över spelet. Första utropet. Bettan satt som limmad i stolen och tittade inte upp på mig en enda gång, Inte förrän:
”Bingo!”
Jag vann en halv gris! Rättare sagt en kvarts gris, av den anledningen att vi var två personer som ropade ”bingo” i exakt samma ögonblick. Jag blev jätteglad att jag vann. Fast inte över vinsten. Vad skulle jag göra med köttet? Jag som inte gillade fläsk. Det var en cykel jag ville ha. Medan jag grubblade cyklade jag hemåt och hade kommit halvvägs när framhjulet exploderade. Tur att jag var någon meter ifrån. Annars hade jag inte funnits mer.