Här kommer text ur boken Ett annat liv av Micael Lindberg. Mer information om Micael hittar du under flik Författare.

Han satte sig på sängkanten och såg på den nya rumskamraten som han inte kände. På nattduksbordet hade den andre några böcker och en cd-spelare av märket Sony. Intill låg en trave med skivor och på stolen bredvid hängde kläder. På golvet stod ett par Nike gymnastikskor, han hade dyra kläder och skor. Kent tittade på stolen vid sin fotände, den var tom. Även nattduksbordet var tomt. Det enda ägodelar han hade var kläderna på kroppen, gammalt, slitet och trasigt. Erik tyckte att han skulle duscha innan han lade sig till sängs. Kent hade inga rena kläder att ta på sig och han kände inte för att duscha. Under morgondagen skulle de ordna andra kläder åt honom. Han gissade på att det skulle bli något som han var van vid, gamla avlagda kläder som någon annan använt och inte längre ville ha.
Han kröp upp på sängen och satte sig med knäna under hakan. Lutade sig mot väggen och hade skorna på täcket. Han bara satt och såg sig omkring, här ville Kent inte vara, men hade inget annat val.
Han vågade inte krypa ner under täcket, hela tiden såg han på den andra pojken som sov i sin säng. Kent tänkte att kanske den andre kommer smygande till honom under natten när han själv hade somnat. Tänk om han vaknade av att händer söker sig fram över hans kropp precis som... Kanske samma sak händer igen och ingen kommer höra hans skrik på hjälp. Han vågade inte ta av sig sina skor, det var säkrast att behålla dem på ifall han måste springa ut från rummet.
Det gick en och en halvtimme, Kent satt kvar i samma ställning. Pojken i den andra sängen tog ett djupt andetag och vände sig om. Hjärtat slog snabbare, adrenalin pumpade och han var nära att fly. Han frös till is, stirrade, signalerna från hjärnan gick ut i kroppen. Ben och armar lydde inte, han kunde inte röra sig. Den andra pojken blinkade när han upptäckte Kent som satt uppkrupen på sängen i rummet och såg på honom med vidöppna ögon, skräckslagen.
”Vem fan är du?”
”Kent.”
”Vad gör du här?”
”J-jag vet inte”, svarade han med darrig röst.
”Du vet inte?” Pojken såg på honom.
”Varför sitter du så där?” Kent svarade inte, han vågade knappt andas.
”Ta och lägg dig, det är ingen fara, det kommer inte hända något.”
Kent såg på honom, osäker på om han kunde känna sig trygg eller om killen i sängen intill försökte lura honom.
”Lägg dig ner”, sa han igen.
”Hur ska jag kunna sova om du sitter och stirrar på mig? Du gör mig nervös”, han vände ryggen mot honom.
Kent gjorde som han sa, men vågade inte ta av sig kläder och skor. Han kröp försiktigt ner under täcket.
”Tack.” Efter en liten stund somnade han om. Kent stirrade upp mot taket och bestämde sig för att inte sova, han vågade inte. Trots det somnade han ändå, det blev en orolig sömn med samma drömmar som han alltid haft.