Här kommer text ur boken Novellfesten av Britta Ivarsson Possnert. Boken finns att köpa via Britta, här kommer du till hennes FB-sida och messenger.
                                         För mycket
Damfrisören heter Renata och berättar ingående om hur hon kom till Sverige. Hon delger mig hela sin historia om hur hon jobbat som en mycket duktig och flitigt anlitad frisör i Hamburg.Hon säger också att folk tycker att det är charmigt med hennes tyska brytning.
Jag känner att jag skulle velat ha hörlurar och sluppit hennes berättelse. Hon har tydligen inte lärt sig hur man hanterar kunder, att vara inkännande, lyssna till kunden. Det är trots allt många som kommer till frisören för att koppla av, eller för att prata själv. Något jag har förståelse för efter alla mina år i psykiatrin. Nåja, man kanske inte beställer tid hos frisören om man är deprimerad eller har relationsproblem. Men nu orkar jag inte höra på henne mer och ber om ett glas vatten så att hon går iväg och jag får en paus. Det är trots allt min stund på jorden just nu.
Jag har varit uppe tidigt och rakat benen, även om de inte skulle kunna ses under långklänningen. Plockat ögonbryn och begynnande mustasch. Jag har smort in mig i väldoftande krämer efter duschen. Och nu sitter jag här och svettas och undrar om jag kan duscha kroppen efter frissa-besöket? Börjar inte till och med huvudvärken komma? Det beror nog delvis på nerverna, skulle kanske gått till psykologen för frisörbesök istället! Nej, men Renata kunde gått vara lite mer psykologisk och förstående inför min stora dag. Jag hade ju berättat varför jag vill ha en tjusig håruppsättning. Det hade hon i alla fall förstått. Måste säga att det kunde hon, förvandla mitt långa blonda hår till en frisyr värdig en drottning. Nu kunde inget gå fel.
Jag befinner mig nu gåendes uppför trappan till Uppsala universitet. Jag har sett på film och på TV när nobelfesten går av stapeln, hur man på ett graciöst sätt håller i sjalen och den lilla väskan med en hand och lyfter upp en bit av klänningen för att inte trampa på den i trappan med den andra.  Jag är stolt för min egensydda svarta sammetsklänning, med påsydda röda rosor i ringningen. De tre timmarna hos den pratsamma frisören har gjort underverk. Jag känner mig nu värdig att komma till detta sällskap.
Sällskapet är en kunglig akademi  bestående av den intellektuella eliten, som till en början har ett högtidssammanträde i Humanistiska fakultetens rum där vi andra inte får vara med. Mötesdeltagarna, mest bestående av män, har alla varsitt glas sherry vid bordet.
Min man är idag invald och ska ikväll motta ett pris.
Jag är nervös, men vi har gått igenom en del hemma. I min uppväxt i Leksand fanns ingen akademi eller nåt sånt. Om min mor såg mig nu ifrån himlen skulle hon nog bli stolt?! För att jag är fru till en professor. Skulle jag ha bott kvar i Schweiz, så skulle jag ha haft titeln: ”frau professor”. Då hade det inte spelat någon roll vad jag gjort tidigare i mitt liv, jag hade gift mig till en titel. Men nu är det inte så min titel nämns inte  i detta sammanhang, på inbjudan stod det: fru. Min titel: skötare passade inte här. Nu är jag fru professor och försöker föra mig som en sådan.
Som hastigast passerar jag Humanistiska fakultetens rum och möter maken. Han stilig i sin frack, ser på mig och säger:
”För mycket”
Just då och där känner jag att jag är ”fel”. Vad innebär ”för mycket?” Är det detsamma som att ”det är bara jag?”
Med dessa förvirrande tankar går jag in i Kanslersrummet för att möta fruarna som inte är ”för mycket” och som ser ut som man ska. De svarta högklackade skorna klämmer. Min röda glittriga sjal åker ner över ena axeln. Är det okej?
Ett stort ekbord är placerat i mitten av rummet. Efter väggarna finns bruna stolar med hög rygg. Gröna gardiner i sammet hänger vid de höga fönstren, vilket när de är fördragna skulle ge ett totalt mörker till rummet. Rummet andas respekt, vördnad, makt och är tungt, tyst och vackert.
Nu ikväll är rummet inbjudande och upplyst. Jag går in med försiktiga steg, som man gör på okänd mark.
Champagne i glasen, salta pinnar och chips i skålar. Damer i fotsida klänningar. Herrar i frack utan dekorationer (medaljer). Damernas klänningar är av frasande siden, tyll, tvådelade. Sjalar i matchande färger. Små aftonväskor, oftast i samma färg som skorna, beströdda med pärlor. En dam hade en röd, vid sidenklänning. Hon påstod att hon cyklat dit. Det gör henne mänsklig och lite närmare mig. Hon är glad och har ett inbjudande sätt.
Vi minglar med champagne med små bubblor. Jag hade varit på en champagneprovning en gång och fick då lära mig att ju mindre bubblorna var, desto mer äkta var champagnen. Jag konstaterade att det nog var mousserande vin jag druckit tidigare. Men nu är det äkta champagne, för det är jag värd som hustru till en pristagare.
Jag försöker att inte vara ”för mycket”. Efter ett par glas av den ädla drycken är det lite lättare. Alla hälsar artigt på varandra, kollar in klänningarna. Det känns som en viktig inspektion, då man måste ha en ny för varje år. Jag tror inte att någon annan sytt sin klänning själv, så där är jag ju unik, eller? Många är nyfikna på mig, pristagarens fru. I mingelstunden hålls kortare konversationer. För nya deltagare gäller t.ex. makens namn, mitt namn, vilket de redan visste. Titel kan ”mörkas”, arbete likaså. Klänningar och smycken diskuteras. Äkta diamanter eller ej pratas det inte om, det vore ohövligt, endast bäraren vet. Puh, där kom jag undan. Men får ändå beröm för mina glittriga örhängen.
Någon klassisk konsert, sammanträde värt att nämna. Annat att berätta om är något barn eller barnbarn som presterat något att skryta med.
Dörren till Humanistiska fakultetens rum öppnas och ut kommer akademins deltagare och minglar tillsammans med oss kort innan prisföreläsningen. Jag är stolt, men nervös. Fötterna känns svullna, konstaterar att skorna är för små men snygga. Svettas och toaletten är inte att tänka på.
Chartrad buss till hotell Linne för middag. En gråtonad dam lutar sig fram till mig och säger:
”Tidigare hade vi dans efter middagen.”
Oj, tänker jag det måste varit för längesedan. Dessa människor ser ut att ha svårt att både gå, höra och se. Kanske tur med tanke på min ”för-mycket”-frisyr. Nåja, en del är lite yngre, men ändå 30 år äldre än min man och jag.
Bordsplacering finns i form av en karta vid ingången till restaurangen. Jag ler mot alla och hoppas att min bordsherre letar upp mig. Så kommer då en man med grå tinningar och presenterar sig som professor...Han ler, jag ler och han bjuder mig sin arm och vi går in i den magnifikt dukade matsalen. Vant leder han mig till min plats vid bordet efter instruktion från kartan.
Nu börjar det verkliga provet. Maken hade gett instruktioner tidigare. Man får inte dricka vin om inte någon skålar med en. Just då känner jag att jag skulle behövt en hel kanna. Jag stirrar på glaset, vågar inte röra det. Undrar om det är ett gott, dyrt vin? Glasen till förrätten är dimmiga och det ser läskande ut. Då, efter som kan kännas som en evighet för min törstiga strupe, lyfter min bordskavaljer glaset till en skål. Jag gör som jag blivit instruerad, lyfter glaset och får ögonkontakt med mannen. Jag försöker att ta två klunkar på en gång, det kan dröja till nästa tillfälle. Därefter håller vi upp glasen emot varandra igen och ler innan vi sätter ner glasen på bordet. Omständigt, när jag egentligen bara vill dricka mer för att lugna nerverna.
Vad pratar man om? Damen mittemot kan ha varit anställd av KGB, för nu börjar det, förhöret.
”Vilken skola har du gått i? Examen? Var arbetar du?
Hur ska jag i detta nu få Toxikomanikliniken att låta glamorös eller speciell? Jag svettas utan att ha uppnått klimakterieålder och är glad att sjalen ligger över axlarna och kan dölja svettdroppar under armarna. Jag måste erkänna att jag tar i lite i mina svar. Jag försöker vara, om inte ”för mycket”, så ”mycket”. Damen har bestämt att försöka avslöja mig, det känns så. Mina försök att avbryta konversationen misslyckas.
Plötsligt höjer rektorn, preses, sitt glas för en skål till mig, huvudpersonens fru. Han håller glaset intill sitt hjärta. Jag imiterar skickligt. Senare får jag veta att det betyder ”mitt hjärta till dig.” Det är stort!
Hur gör man med kärnor i desserten, spottar man ut dom, eller sväljer dom? Känner stor lust att spotta en i huvudet på damen mittemot. Tyglar dock min spontana känsla och går tillbaks till rollen som ”pristagarhustru”. Jag har fullt upp med att lära mig och svara på frågor. Hinner damen mittemot överhuvudtaget äta? Det ser ut som att hon får ihop en tung rapport om mig. Vem ska granska den och godkänna den efteråt? Blir jag godkänd? Om den får ett namn så blir det: ”Kvinna tog sig in i akademin och mörkade sitt förflutna.”
Vi bryter ”taffeln”, lämnar middagsbordet. Min bordsherre på min vänstra sida ger mig sin arm och vi går till ett angränsande rum för kaffe med avec och musikunderhållning. Jag slipper KGB-agenten och nu sitter jag på rimligt avstånd ifrån maken. Vad han tycker nu vet jag inte. Men jag vet att för ett par timmar sedan var jag ”för mycket”. 

Här kommer text ur boken Flickebarnet Signe av Ragnar A Söderling.
Flickebarnet Signe är Ragnars debutroman och första delen i Trilogin om Signe som bygger på ett livsöde under åren 1881 – 1946. Tidigare har Ragnar medverkat i ett antal fackantologier. Ragnar är medlem i Författarcentrum Syd och du kan läsa mer om honom och hans bokprojekt på videpro.se. 
Kort om romanen: I trilogins första del får vi följa Signes tjugofyra första levnadsår – från det hon vid två månaders ålder lämnas till ett kyrkoherdepar som tar henne som fosterbarn på villkor att modern aldrig skall komma tillbaka efter henne eller ta kontakt med henne. I boken följer vi Signes uppväxt och tidiga kärleksäventyr, sökande efter ett yrke och gryende engagemang i kvinnorörelsen. Mot slutet tror hon sig ha funnit lyckan och gifter sig med sin ”drömprins”. När vi kommer in i texten är året 1900 och hon lever med sin fostermor i Uppsala. Hon har ända sedan hon förstod att fosterföräldrarna inte var hennes riktiga föräldrar undrat över varför hennes mor, som fosterföräldrarna hävdat var en syndig människa, inte brytt sig om henne och kommit för att hämta henne. 
 
Signe var på väg hem från vävskolan längst Sysslomansgatan i regntungt väder. Hon huttrade och ökade takten då hon fick syn på en ung man som iakttog henne. Hon fick en omedelbar känsla av samhörighet, det var som om de kände varandra, och hennes hjärta dunkade tydligt. Hon förstod det inte, visst såg han bra ut men vadå, hon tyckte inte att hon fick känna så då hon ju trots allt fortfarande var förlovad med Ivar. Mannen kom fram till henne och sa “Visst är du Signe Bergner?” Han visste hennes namn, hon rodnade när hon sa “Ja, hurså”. “Jag heter Valdemar Gårdlund och vi behöver talas vid. Har du tid att gå på konditoriet här med mig?” frågade han och pekade på Kafé Dahlia. Hon hade gått förbi det konditoriet många gånger men aldrig varit inne där. Hennes kurskamrater hade dock berättat om det och att det till en början hetat “Erik Andersson Konditori och Damkafé" något som skapat ordentliga diskussioner om vad ett damkafé var för något. Enligt någon av kurskamraterna hade ägaren, som var välkänd bland studenterna för både sin prosa och sina goda bakverk, förklarat det med "ett första klassens serveringsställe så rangerat att Damer och Herrar trivas gott". 
Trots att det kändes lockande att få besöka det omtalade kaféet var hon benägen att säga nej men hörde till sin egen förvåning hur hon sa “Ja, självklart”. Vad var det som pågick? 
Inne på Kafét tittade Signe storögt på den vackra inredningen med plyschgardiner och matchande soffor och stolar. När de satt sig vid ett bord och skulle beställa sa Signe blygt att hon ville ha en kaffe och en bulle men Valdemar propsade på att hon skulle smaka en av de goda bakelserna som konditoriet var berömt för, den kallades studentskan. Så medan de väntade på att få in varsin kopp kaffe och bakelse, sade han. 
”Du undrar så klart vem jag är och vad jag har att säga dig.” 
”Ja”, sade hon fortfarande undrande över vad det var som pågick. 
De blev avbrutna av att servitrisen kom med kaffet och bakelserna. Signe blev nyfiken på bakelsen. Hon tog skeden och blottade vad som fanns under den gröna glasyren och smakade på den. Det smakade smördeg ochchokladtryffel. Signe tyckte att den smakade underbart. Hon tittade upp på Valdemar som roat studerat hennes utforskning av bakelsen. Signe rodnade. ”Vad god den är, men varför heter den studentskan?” Valdemar log. ”Det uppges komma av dess oskyldigt pastellgröna yttre och syndigt mörka inre”. Signe kände hur hon blev ännu mera röd om kinderna. ”Nog talat om bakverk – vad var det du var på väg att säga när vi blev avbrutna av servitrisen?” 
”Jag är precis som du född i Sveg och jag är din bror.” 
”Min bror!”, utropade Signe så högt att alla andra i lokalen tittade på dem. 
Valdemar fortsatte. 
”Ja, jag är verkligen din bror, Jag var knappt två år när du föddes och vår far dog.”  
”Jag har fått berättat att han dog strax efter det jag fötts men hur är det med vår mor?” 
”Vår mor Polly dog tyvärr tidigare i år och på sin dödsbädd bad hon mig att söka upp dig. Så det är därför vi nu sitter här. Mor ville att jag skulle tala om för dig att hon trots sitt löfte till Bergners, att aldrig söka upp dig, ofta hade tänkt på dig och följt din utveckling så gott det gick på avstånd.  På dödsbädden berättade hon för mig att hon för ett år sedan bett fru Bergner om att bli löst från sitt löfte så att hon kunde träffa dig men fru Bergner hade nekat henne det.” 
Signe var i totalt chock, hon hade en bror och han satt mitt emot henne och berättade om hennes riktiga mor. Hennes riktiga mor var död. Hon, som hade framställts som en syndig och förtappad kvinna som övergivit sitt barn, hade tänkt på henne hela sitt liv och före sin död bett hennes bror att framföra en hälsning till henne. Förutom att hennes fosterföräldrar hade svartmålat hennes riktiga föräldrar så hade Ebba under förra året förvägrat henne att få träffa sin mor – det var ju höjden av egoism. Hon var ursinnig på Ebba men ville få veta mer om sin mor. En rad frågor for genom hennes huvud, berätta om vår mor, hur var hon, vet du varför hon lämnade bort mig, varför heter du Gårdlund i efternamn? Hon stoppade upp med sin tankeverksamhet. 
”Berätta om mor och dig och vad som hänt sedan jag lämnades i Lillhärdal.”  
”Jag kommer inte ihåg så mycket innan vi flyttade till Stockholm då jag var fem år. Och även åren därefter är mest sådant som berättats för mig. Efter att vi bott i Stockholm något år träffade mor en man som hon gifte sig med och de fick fyra söner så vi har tre halvbröder då den yngste av dem bara levde ett år. De heter Erik Ivar som är född 1885, Helge Franklin som är född 1887 och Eskil Herbert som är född 1888.” 
”Jag har hela mitt liv önskat att jag skulle haft syskon och nu säger du att jag har fyra, även om tre av dem är halvsyskon.” 
”Det räcker inte med det, vår mor var ju född i Danmark och hade varit gift där innan hon träffade vår far så vi har ytterligare tre halvsyskon i Danmark. Men dem har jag inte träffat.” 
Signe undrade om hon orkade höra mer nu men        Valdemar fortsatte. 
”Mannen som mor gifte sig med är direktör och heter Per Isak Gårdlund. Han adopterade mig när mor och han gifte sig så det är därför jag heter Gårdlund.” 
Signe försökte ta in vad han sa — hon som hade vuxit upp ensam med sina gamla fosterföräldrar och önskat att hon hade haft syskon fick nu reda på att hon hade haft åtta även om en av dem dog när han vara bara ett år.

Här kommer text ur boken Ekbacken av Johan Smedberg.
Endast månen såg den balanserande mannen. Klockan hade passerat midnatt och de flesta invånarna i det lilla gruvsamhället hade klarat av lördagens firande och fallit i sömn för natten. Mannen satte sig ner på takåsen och tittade upp mot fullmånen och de tusentals stjärnorna. Halvvägs ner mot takfoten stod en ståtlig skorsten. Den var cirka två meter hög och var det riktmärket han noga stakat ut från gatan.
     Tystnaden bröts då och då av ljudet från bilar på vägen nedanför huset. Luften var klar, kylig och doftade vemodig sensommar. Han lyfte ner dammsugaren han omsorgsfullt släpat med sig och placerade den på fuktiga tegelpannor. Det var med blandad känsla av uppsluppenhet och ängslan han lät blicken glida över ekarnas gröna kronor som skymtade en bit nedanför honom. Den otäcka svindel han sen barnsben känt vid höga nivåer var nu försvunnen, dock hade han hade full respekt för höjden. Magen gav en kittlande spänning, men i huvudet utspelades vrede och raseri. Efter att ha vilat en stund hasade han sig varsamt ner mot skorstenen. Framför sig höll han den begagnade dammsugaren. Vid skorstensmuren stannade han till och vilade ryggen. Nu återstod endast några meter ner till takfoten, där ett decimeterhögt stålrör förhoppningsvis skulle hindra honom från att falla femton meter ner på den asfalterade gården. Han säkrade upp sig med ett rep runt skorstenen och band den andra änden runt midjan. Sakta gled han ner tills skosulorna mötte snöstoppet. Ängsligt höll han i repet och varsamt lutade han sig ut över takfoten tills han såg sovrumsfönstret på husväggen. Konstaterade att han var på exakt rätt position. La sig med ryggen mot tegelpannorna och greppade munstycket på slangen. Med fötterna hårt tryckta mot takfotens stålrör och huvudet vilande i en takpanna, betraktade han månens stränga min. Därefter svingade han slangen, med dammsugaren i andra änden, upp i luften och ut från taket. Krampaktigt höll han kvar i ena änden för att få dammsugaren i en vid båge in mot husväggen. Han blundade och inväntade ljudet från krossat glas.

Här kommer text ur boken Fadern sonen och den heliga ande av Per Berg.
Fadern, sonen och den heliga ande är Per Bergs debutroman. Per Berg har under de senaste åren blivit publicerad i novellantologier på Ordberoende förlag, Ariton förlag och Whip Media. Några av hans noveller (serien Synd) är också inlästa och finns på bl.a. Storytel. Här kommer du till Pers hemsida.
Kapitel 6
Jag saknar dig. Tre korta ord, tolv bokstäver med ett budskap som kan förändra liv. När jag läser den korta meningen börjar värmen krypa från fötterna upp mot huvudet och under ett ögonblick slutar jag att andas.
Jag saknar dig. Min blick naglar fast bokstäverna, en efter en. Jag stavar orden sakta så att jag inte ska missförstå. Orden som betyder så mycket för någon betyder ingenting för någon annan. Jag är på kontoret när mailet kommer. Den normala lunken, trög i sin sammansatthet och betydelselös för alla utom för de jag arbetar med, får dagen att sakta dra sig mot sitt slut. Det är det normalt ointressanta jag håller på med. Det jag förväntas göra. Som alla andra. Mål och måluppfyllelse. Mantrat genomsyrar verkligheten. Gör ditt och var kuggen i det stora alltet och håll käften, var den grå musen som sköter sitt i vardagen och helst osynlig för alla. Utom för en.
De tre orden ger mig en adrenalinkick och får de hudnära cellerna att dra ihop sig av välbehag. Kärleksbudskapet får mig att leva upp och le på ett sätt jag inte förväntade mig när dagen var ung. En lätt smekning på handen. Bara sådär. Någon som medvetet rör vid ens axel i en gest av tillgivenhet. Ett erkännande jag inte såg komma, tänker:
Att återigen få lov att bli sedd av någon.
Jag ler.
Tänk att hon ser mig som jag ser henne.
Kärlek på många sätt.
När hon står bredvid mig är det aldrig mer än femtio centimeter emellan oss. Jag darrar och har svårt att koncentrera mig.
Kärlek föder smärta.
Jag känner pulsen i mig. Slag efter slag. Hårt och utan skuld. Ibland ett litet oregelbundet hopp som får kroppen att spännas. Efter ett tag slappnar jag av och allt är åter som det brukar vara. I dag har de tre orden förändrat mitt liv. Jag ser på dem. De bränner, blir glödheta och vill bryta sig loss, slå mig till marken med sin enkla, men ändå så komplicerade betydelse. Jag är tacksam för det, tänker:
Det var länge sen Eva såg på mig på det sättet.
Utan sanning dör kärleken.
Ljug för henne. Lova guld och gröna skogar, lova kärlek i all evighet och att hon är den enda. Det är hennes kärlek som betyder något för dig och allt annat är ovidkommande, betyder ingenting. Bjud på något gott. Wine and dine. Helst på firmans bekostnad, så att inte hustrun kan se kontoutdraget.
Karlar som låter kuken styra. Testosteronmän. Jag har hört skrytet, oftast efter en öl eller två tror de numera halvtjocka farbröderna att de är tjugo år igen. De slappa musklerna spänner i den för trånga skjortan, ölmagen hänger utanför och döljer det som dinglar mellan benen. De män som har tagit som sin livsuppgift att förföra och förgöra, som skrattar åt livet. De finns bland mina vänner, de finns i min närhet och det finns fler av dem därute än vad vi någonsin kan ana. Allt från övre tonåren och framåt har jag stött på dem, funderat över dem och försökt förstå hur de tänker. De slår sönder allt och alla bara för att de kan.
Vad flyr de från? Eller till?
Jakten. Adrenalinet som flödar, att få lukta sig fram till bytet och till slut nedläggelsen, befläckelsen. Kicken av att få vara den starka, den som överlägset står över allt och alla. Att få henne i säng. Andhämtningen som ökar, fokuseringen på den egna njutningen och stunden där ingen annan än det egna jaget existerar i en dimma av upphetsning. Pumpandet, svetten som rinner, stönandet och till slut ilningen i ryggraden. Den startar sakta och tar över medvetandet, flämtningarna som till slut undertrycker jaget och tar oss tillbaka till människans gryning och det omedvetna djuriska. Explosionen i kroppen som får huvudet att låsa sig i en enda krampaktig rörelse. Kroppen spänns och alltet trycks emot, vill ut och uppnå målet innan det strax är över. Är det meningen med livet?
Är det jag? 

Här kommer text ur boken Ett annat liv av Micael Lindberg.
Han satte sig på sängkanten och såg på den nya rumskamraten som han inte kände. På nattduksbordet hade den andre några böcker och en cd-spelare av märket Sony. Intill låg en trave med skivor och på stolen bredvid hängde kläder. På golvet stod ett par Nike gymnastikskor, han hade dyra kläder och skor. Kent tittade på stolen vid sin fotände, den var tom. Även nattduksbordet var tomt. Det enda ägodelar han hade var kläderna på kroppen, gammalt, slitet och trasigt. Erik tyckte att han skulle duscha innan han lade sig till sängs. Kent hade inga rena kläder att ta på sig och han kände inte för att duscha. Under morgondagen skulle de ordna andra kläder åt honom. Han gissade på att det skulle bli något som han var van vid, gamla avlagda kläder som någon annan använt och inte längre ville ha.
Han kröp upp på sängen och satte sig med knäna under hakan. Lutade sig mot väggen och hade skorna på täcket. Han bara satt och såg sig omkring, här ville Kent inte vara, men hade inget annat val.
Han vågade inte krypa ner under täcket, hela tiden såg han på den andra pojken som sov i sin säng. Kent tänkte att kanske den andre kommer smygande till honom under natten när han själv hade somnat. Tänk om han vaknade av att händer söker sig fram över hans kropp precis som... Kanske samma sak händer igen och ingen kommer höra hans skrik på hjälp. Han vågade inte ta av sig sina skor, det var säkrast att behålla dem på ifall han måste springa ut från rummet.
Det gick en och en halvtimme, Kent satt kvar i samma ställning. Pojken i den andra sängen tog ett djupt andetag och vände sig om. Hjärtat slog snabbare, adrenalin pumpade och han var nära att fly. Han frös till is, stirrade, signalerna från hjärnan gick ut i kroppen. Ben och armar lydde inte, han kunde inte röra sig. Den andra pojken blinkade när han upptäckte Kent som satt uppkrupen på sängen i rummet och såg på honom med vidöppna ögon, skräckslagen.
”Vem fan är du?”
”Kent.”
”Vad gör du här?”
”J-jag vet inte”, svarade han med darrig röst.
”Du vet inte?” Pojken såg på honom.
”Varför sitter du så där?” Kent svarade inte, han vågade knappt andas.
”Ta och lägg dig, det är ingen fara, det kommer inte hända något.”
Kent såg på honom, osäker på om han kunde känna sig trygg eller om killen i sängen intill försökte lura honom.
”Lägg dig ner”, sa han igen.
”Hur ska jag kunna sova om du sitter och stirrar på mig? Du gör mig nervös”, han vände ryggen mot honom.
Kent gjorde som han sa, men vågade inte ta av sig kläder och skor. Han kröp försiktigt ner under täcket.
”Tack.” Efter en liten stund somnade han om. Kent stirrade upp mot taket och bestämde sig för att inte sova, han vågade inte. Trots det somnade han ändå, det blev en orolig sömn med samma drömmar som han alltid haft.

Här kommer text ur boken Gud i London av Helena Josephson.
Boken finns på Bokus och Adlibris. Mer information om Helena hittar du under flik Författare.
"Jag ville berätta min historia – en sann berättelse om en livsresa som börjar i prästfamiljen på Östermalm, med stopp på S;t Görans barnpsykiatriska klinik, Katarina ungdomshem, Bhagwanrörelsen, Ashramet i Indien, sexklubbar i Stockholm, Socialhögskolan, jobb inom socialtjänsten, i terapi och under bar himmel vid Allhelgonakyrkans vägg …
Helena Josephson"
Utdrag ur boken:
En gotländsk sannyas-kvinna, nyligen hemkommen efter flera år i Poona, hälsade på. Hon hade flyttat in i en liten etta på nedre botten och ville nu bekanta sig med sannyasins i huset. Chandrika var ensam hemma i minikollektivet när hon ringde på dörren.
-       Halli hallå, får man klive på? Ha, ha de rimmede minsann. Jag dricker gärne en kopp kaffe om du har.
Hon presenterade sig som Ma Ananda. Chandrika tyckte det var härligt med frimodigheten och familjekänslan bland sannyasins. Det spelade inte någon roll att man inte träffats förr. De var familj.
-       Javisst! Kom in. Vi dricker mest te, men jag har faktiskt lite nescafé att bjuda på.
-       Ajaj då, har du inge bryggkaffe hemme? Å inge kokkaffe heller kan jag tänke? Men nescafé får väl duge. Huvudsaken e ju att få umgås! Inte va re för å dricke kaffe jag kom hit…Men du ska veta att jag längtat efter riktigt svenskt bryggkaffe… Jag tar gärna en macke också om du har…med smör och bara lite gurke eller någe annat grönt pålägg. Om du har hemme förstås. Du vet- jag har bare varit hemme någre dar…å jag ä ännu lite jetleggad faktiskt. Hörde att du jobbar på sijexklubb. Va häftigt! Du kanske kan fixe jobb åt mi på sijexklubben? Vi kunde göra en ball show tillsammens du å jag? Va tror du? Jag älskar att danse på scen. Å gärne mä dig. Du ä ju jättefin tycker jag!
 Ma Ananda tog fram en liten tygpåse ur sin kjolficka som hon visade för Chandrika. I påsen      låg runda, svarta bitar, små som knappnålshuvuden.
     -    Kan du gisse va dette e för någe?
-       Hmm, nää kanske salmiak eller någon sorts lakrits?
-       Naj du, dete e finfine godbiter att fieste på! De ä tripper å du får köpe dem för tie kroner styck om du vill.
-       Nej tack, jag vill nog inte ha några tripper.
-       Varför inte det då? De är skiiitkul! Jag lover. Du kan lägge tripperna i en god saftbål och ha en riktigt tripped fiest! Köp tio stycken för en hundring vetja. De ä superbra pris! Jag lover!
-       Nej, jag vill nog inte det faktiskt. Jag är inte så mycket för droger.
-       Men vaddå, man behöjver inte va för droger för att släppa loss på en tripped fiest. Du lever bara en gång. Här och nu. Man ska inte vara så principfast. Det tycker jag nog att Bhagwan är väldigt tydlig med. Alltså skit i hur det ska vare. Man ska inte va så mycke för och emot. Man ska vara öppen i sitt mind.  Eller köp dem och sälj dem vidare på sijexklubben där du jobber vetja. Wow! Vilke trippede dansnummer de skulle bli. Du får ju skitbra pris från mig, så du kan kränge för det dubble. Lätt som en plätt.
Chandrika hittade inga bra argument för att inte köpa tio tripper för en hundring. Hon hade ingen som helst lust att ha en trippad fest och någon försäljning tänkte hon inte ägna sig åt. Hon hade gott om pengar så en hundring mer eller mindre hade ingen betydelse. Tripperna kunde hon ju slänga när Ma Ananda gått ner till sig.
-       Ja men toppen! Jag visste väl att du skulle köpe! Ja då får en tacke för kaffe å knäckemacke. Men skaffare en kaffebryggere till näste gång jag kommer å hälser på. Ähh jag skoje bara! De ä bra som dä ä. Men de där grodderne på macken var jätte gode. Om du gillar tripperna kan du få köpe fler. Bare å ringe på hos mi! Å glöm inte bort att jag vill jobbe med di på den där sijexklubben. Kram på di vackra Chandrika. Ska bli kul å umgås mer mä di! Vi ses snart.
Chandrika visste att hon aldrig skulle ringa på och hon kände stark olust efter Ma Anandas besök. Hon ville absolut inte göra något shownummer med Ma Ananda. När Satyam Lars kom hem berättade hon allt om besöket.
- Jasså, kunde ge mig faan på det. Ma Ananda är en giftig orm ska du veta. Hon är så djävla manipulativ så du anar inte. Jag träffade henne i Poona och man ska faktiskt akta sig för henne. Men de där tripperna kanske vi ändå skulle testa. Vi kan ju ta var sin å se vad som händer? Varför inte? 
Chandrika kände stor tillit till Satyam Lars och tänkte att de små knappnålshuvudena kanske var ganska harmlösa; de var ju så små och billiga. Satyam Lars tog en svart bit till sig och stoppade en direkt i munnen på Chandrika. Han kysste henne ömt och sa att ”nu skulle de med spänning vänta på en härlig flygtur tillsammans”. 
Det började med att rummet ändrade form och de fyrkantiga väggarna och taket antog helt nya proportioner.
Här kommer du till Helenas FB-sida. 

Här kommer text ur boken En kvinnlig konsult på upprag i Angola av Ann-Catrin Malmlöf.
Boken finns på Bokus och Adlibris. Mer information om Ann-Catrin hittar du under flik Författare.
En kvinnlig konsult på uppdrag i Angola
Kapitel 1
Vi är framme nu. Pilotens röst från högtalaren trängde rakt in i Gerds drömvärld. Dunsen när planets hjul tog mark fick henne att återvända till verkligheten. Hon stoppade ner vattenflaskan och boken med landinformation i sitt handbagage. Det pirrade förväntansfullt i magen. Snart skulle hon få möta nya människor och ett nytt land.
 För fem månader sedan hade chefen kallat in henne på sitt rum och frågat om hon kunde tänka sig att åka till Angola. Det gällde att genomföra en utbildning i kundservice. Hon hade genast svarat ”Ja!” Sedan dess hade hennes förväntan stegrats i samma takt som pulsen under tjejmilen, i allt hon gjorde därefter fanns tankarna med. De växte till idéer som skrevs in i hennes attgöra-lista. Hela hennes yrkesliv, både i Sverige och i andra delar av världen hade varit fokuserat på kundvård. Först som utlandstelefonist sedan arbetsledare, konsult och utbildare. Hon hade visserligen varit på den Afrikanska kontinenten tidigare men nu skulle hon få chansen att komma närmare ytterligare ett nytt land.
 Den här gången gällde uppdraget att ta fram ett program om kundservice för Angola Telecoms anställda med kundkontakt. Hon skulle samarbeta med Henrik Anderberg, vars företag var specialiserat på utbildning. Henrik hade varit bosatt i Mocambique så han talade portugisiska flytande. Det hade varit ytterligare en av förutsättningarna eftersom det var arbetsspråket för det här uppdraget.

Här kommer text ur boken Sofia Bugges sigill av Svenåke Boström
Boken finns på Adlibris, Bokon, CDON, Digibok, och i bokhandeln. Mer information om boken hittar du här. 

Kapitel 1, Den sista sommaren
Herman öppnar fönstret och den söta doften från den nyligen utslagna syrenen får honom att stanna upp några sekunder. Han andas in den ljuvliga sommarnatten och låter blicken vandra ut över takåsarna ner mot sågverket och varvet vid Sundsvallsfjärden.
Om han hade sänkt blicken något, ner mot den lilla trädgården på baksidan av huset, då kanske han hade sett en försiktig rörelse i bladverket. Upptagen av sina tankar på morgondagen ser han därför inte den skygga gestalt som hukar i bersån nedanför hans fönster.
Herman Haffner tänker på den kvinna han ska träffa i morgon. Han har bestämt att det är dags att gå vidare med sitt liv. Visst saknar han fortfarande sin förra fru, den alltid lika glada och vänliga Elisabeth. Men hon har trots allt varit död i sju år nu och längtan efter en kvinna vid sin sida har blivit starkare och starkare.
Den friska kvällsluften gör honom gott och hjälper till att skingra tankarna.  Han krokar fönsterhaspen i karmbygeln, trycker in en gammal tidning mellan fönstret och karmen, så att fönstret stannar kvar i uppsatt läge. Nu kan han andas den härligt friska luften hela natten.
Det har ändå varit en märklig sommar, tänker han. Kallt och varmt om vartannat. För bara två veckor sedan haglade det så att bergsluttningen på Norra berget var alldeles vit.
Han viker undan täcket och kryper ner i sängen med ett belåtet grymtande. Ur AGA-radion på den gamla kommoden från hans föräldrahem, strömmar senaste nytt från TT. Med högra handen skruvar han upp ljudet och lyssnar på nyheterna.
Den ihärdige nyhetsuppläsaren trummar ut att statsminister Ekman fortfarande förnekar den check på 50 000 kr, som han enligt säkra källor skulle fått av den nyligen avlidne finansmannen Ivar Kreuger. En förundersökning har inletts.
Herman vrider av radion. Hans tankar vandrar åter tillbaka till Magdalena. Hennes glittrande ögon och röda läppar tog form för hans inre syn. Det ljusa vackra ansiktet, inramat av svart böljande hår som slingrar sig ner över den runda barmen. Han suckar av längtan.
I morgon kväll skulle hon komma på besök. Då var det midsommarhelg och dessutom söndag, det ville säga ledig dag för kamreren på Rosenborgs sågverk. Han drömde om ett liv tillsammans med kvinnan han älskade. Redan efter några veckor hade de börjat prata om framtiden. Vad de skulle vilja göra tillsammans. Ett eget hus och naturligtvis barn.
Kanelbullar från Martells bageri och riktigt kaffe från kafferosteriet längst ner på Nybrogatan, det skulle han bulla upp med. Bordet i trädgården skulle prydas med vita väldoftande syrener i en vas. I den ljusa sommarnatten skulle de kunna sitta under björk och syrén tills solen gick upp borta över Vindskärsvarv.
Men … kanske skulle hon vara redo för något mer. Hans hjärta bultade. Det gäller nog mest att lita på hennes goda omdöme, tänker han förnöjsamt, när sömnen sakta tar kommandot över hans kropp. Ett par minuter senare sover han djupt och tungt.
När tystnaden har lagt sig, hakar två smala fingrar försiktigt av fönsterhaspen och fönstret glider upp. En mörk figur glider över fönsterkarmen och kommer in i rummet och närmar sig Herman, som ligger aningslös på sidan och andas tungt. Han märker aldrig hammaren som faller hårt mot hans högra tinning och skiljer honom för evigt från alla drömmar om Magdalena och morgondagen.

Här kommer text ur boken Kära Martina av Inger Lernevall
Kära Martina är Ingers debutroman och utgår från en verklig händelse i hennes släkt. Martina var hennes mammas mormor.
Förutom romanen har Inger Lernevall publicerat tolv noveller i olika antologier, senast ”Håll käften det är jul” i antologin Under misteln utgiven på Ordberoende förlag 2019.  Inger är medlem i Sveriges författarförbund, och du kan läsa mer på hennes hemsida.
Kort om romanen: Den 29 december 1902 försvinner Anton Johannesson, kronofjärdingsman på Tjärnö i norra Bohuslän, i en liten eka på havet. Hemma på land finns hans hustru Martina och de tre barnen Elsa, Alma och Anders kvar med ovissheten och sorgen. Ingen vet vad som hände och hans kropp hittades aldrig. Insprängt mellan kapitlen finns också berättelsen om deras liv tillsammans, berättelsen om det som gick förlorat.
När vi kommer in i texten här har Anton varit borta en natt, Martina går och väntar och försöker hålla oron borta.
"Barnen vände sina blickar mot dig, för att se om du var orolig eller om allt var som det skulle. Anders var den som hade svårast att hålla sig.
 - Ska inte far komma hem någon gång?
Han blev tystad av sina systrar som kände att det var en annan sorts stämning i hemmet än vanligt. Elsa röt åt honom att sitta still med benen, men han brydde sig inte om henne. Det var ingen riktig kraft i någonting den här morgonen och barnen återgick snart till inåtvänt tuggande vid morgonmålet. 
Men du var fortfarande inte orolig på allvar, Martina. Den verkliga skräcken hade inte gripit tag än. Det fanns så många möjliga förklaringar.
Du skötte dina sysslor och höll dig sysselsatt. Men visst var tålamodet sämre än vanligt, vilket barnen också tyst noterade. Du satte dig med korgen med stoppgarn och nötta sockar för att göra lite nytta av tiden. Men knappt hade du fällt ner blicken över ditt arbete i händerna, så sökte den sig ut genom fönstret igen. Kanske att nu …? Det var rent omöjligt att hitta koncentration till någonting alls den här dagen.
Det var ändå bra att barnen var lediga på jullov, de fyllde upp huset med ljud och närvaro som höll tystnaden och den vassa rädslan borta. Du märkte att Elsa gärna höll sig i närheten av dig, beredd att ta på sig ett ansvar om det skulle behövas. Men kära nån, hon var bara tio år och du gjorde allt för att inte sprida någon smittsam oro omkring dig. Men du kände hur den steg inom dig.
Timmarna gick, nu hade det varit ljust ett bra tag och han borde verkligen komma snart. Så ljust det nu blev så här sent i december, men nog skulle han se att ro i alla fall.
Du resonerade inom dig för att hålla oron på plats, du blev sträng mot dig själv och ville inte veta av något pjåsk. Du visste ju hur det kunde vara.
Det hade ju hänt förut. Att han inte kom hem. När han skulle. Han kunde inte meddela sig med familjen.
Det visste du ju.
Du satte igång att baka för att ge de rastlösa händerna mer att göra. Visst var det väl lite onödigt, det fanns både rågkaka och kavringskorpor kvar sedan jul, men du hade gott om mjöl kvar och inget skulle ju förfaras. Snart skulle ni fira nyårsafton och det kunde vara trevligt att unna sig något lite extra gott. Och på nyårsdagen var det Almas födelsedag och det skulle förstås också firas.
Anders hängde i kammarfönstret och väntade på att få se pappa komma stretande i snön. Med jämna mellanrum flyttade han sig till köket och fönstret mot sjön för att se om pappa kanske skulle komma den vägen. Och så tillbaka till kammarfönstret igen.
Så fick han äntligen se något röra sig i dunklet nedåt vägen.
 - Nu kommer det någon!
Anders ställde sig upp i upphetsningen och tryckte näsan mot det immiga innanfönstret.
 - Men det är inte far, det är några andra!
Och i det här ögonblicket visste du, Martina. Nu stod det isande klart att det värsta hade hänt. Det du hade haft en slumrande beredskap för i alla år skulle plötsligt bli verklighet. Det knöt sig i magen och blicken visste inte vart den skulle ta vägen. Du torkade hastigt och slarvigt mjölet av händerna på förklädet.
Det var två av Antons kolleger i kommunalnämnden som kom. Vanliga fiskare till vardags. Du kände igen dem och visste vilka de var, men inga du kände väl. Så svårt och besynnerligt att stå inför dessa närmast främlingar i ditt livs svartaste stund, Martina. Du skulle ha bjudit dem in att sitta ner, du skulle ha dukat fram, men du förmådde bara stå där med dina ännu mjöliga händer dolda i förklädet. Du stirrade på dem, barnen stod runt dig och stirrade, de också. Du kände Anders hårda grepp om din kjol, krampaktigt kramande den trygghet som fanns att tillgå.
Männen trampade lite stammande och klumpiga innanför dörren och vintern droppade från deras grova kläder. Ni utbytte fraser, de vanliga meningslösheterna medan du hela tiden visste att det här inte var en artighetsvisit. Snart skulle klubbslaget komma.
Den ena började tala; lite försiktigt och tyst letade han efter orden som skulle kunna beskriva deras ohyggliga ärende.
 - Det är så, kära Martina, att vi har anledning att frukta för Anton. Hans eka hittades drivande upp och ner utanför Svallhagen, och hans kavaj hade flutit iland.
 - Och hans mössa, tillade kanske den andre.
Var det så det var, Martina? Fick du tillbaka både kavajen och mössan? Var det viktigt då som det verkar viktigt för mig nu?
Deras tunghäfta lossnade en aning och de berättade allt de viss­te säkert. Anton hade kommit roende inifrån Strömstad, han hade stannat till vid Örns brygga för att lasta av någonting och sedan fortsatt mot Råssö och det olycksaliga testamentet. Det var väl för ärendet vid Örn som han hade valt den öppnare och vanskligare vägen förbi Svallhagen i stället för den lugnare, inomskärs förbi ert eget Gullnäs och Tjärnöbo? De uppehöll sig en stund vid det. Hade han åkt direkt hemifrån hade han förstås valt vägen inomskärs, men nu skulle det ha blivit så förfärligt mycket längre och det hade han väl inte haft tid och tålamod till. Med tanke på hur kort dagen var så här års, och hur mycket som alltid skulle hinnas med.
Nu hade de kommit igång. De trodde inte att Anton skulle ha druckit särskilt på förrättningen, i alla fall inte så mycket att det kunde ha haft någon inverkan på hans omdöme. Någon enstaka sup kanske, högst två. Anton Johannesson var en rättskaffens och ansvarskännande man, det visste alla. En allmänt aktad man.
 - Har ni hittat honom?
Barnen stod tysta och bleka vid din sida.
 - Nej, vi har inte hittat honom. Men båten flöt upp och ner och årorna var borta och så har vi som sagt hittat de här.
De höll vilset upp de upphittade blöta resterna av Antons klädsel. Där var hans mörkblå kavaj och på vänsterärmen armbindeln som visade att här kommer fjärdingsman. Där var mössan med läderskärm och guldfärgad eklövskrans. Så viktiga att bära i tjänsten, ändå hade hans yrkes attribut inte kunnat skydda honom.
Som i trans tog du emot plaggen och tryckte dem mot din kropp och kände den isande blöta kylan genom dina egna kläder. Så obönhörligt verkligt, det fanns ingen nåd nu.
 - Och med det kalla vattnet har vi nog anledning att frukta det värsta. Beklagar verkligen, kära Martina. Anton var en skicklig karl, men ingen klarar vintersjön någon längre stund.
De pratade om honom i förfluten tid. Du noterade det för dig själv. Det dånade av panik och vanvett i ditt huvud, men du stod stum nu.
Anton försvann mitt i steget, mitt i livet som aldrig mer skulle bli sig likt. Hans Alma skulle precis till att fylla nio år och hon skulle aldrig glömma denna stund i svalen hemma på Gullnäs.
Du var fyrtiotvå år gammal, hade tre små barn och man sa att ditt hår blev vitt över en natt. Vad skulle det bli av dig, Martina?

Här kommer text ur Leif Bornviks bok Kvarlämnat på perrongen. Boken finns att köpa i näthandeln, här kommer du till Bokus. Mer information om Leif och hans böcker hittar du under flik Författare.
Kvarlämnat på perrongen
Begravningen ägde rum några veckor senare. Pappa och mina mostrar hade bestämt att jag inte skulle vara med i kyrkan. De tyckte väl att det kunde räcka nu med känslomässiga påfrestningar. Jag skulle invänta begravningsgästerna därhemma och delta i det efterföljande begravningskaffet. Själv hade jag tagit för givet att jag skulle delta. Jag oroade mig för hur det skulle bli. Om jag skulle uthärda att lyssna på prästen som säkert skulle stå där framme och försvara Guds beslut att ta mamma ifrån oss, och försäkra att det fanns en mening med allt. Jag fantiserade om att jag skulle resa mig upp och gå fram till honom ge honom svar på tal:
– Den Gud du talar om förstår jag mig inte på. Om han nu finns och bestämmer över allt, varför är han då så grym? Och det där dravlet du predikar, att det är en mening med allt som sker – vad är det för mening med att plåga livet ur en människa?
 
Jag var ensam i huset. Allt var förberett: kaffekopparna och kakfaten var framdukade i finrummet. På gården var gångarna krattade. Jag satte mig i köket. I vardagsrummet ville jag inte vara. Bäddsoffan stod där som en dov, tyst påminnelse. I den hade mamma dött. På skänken låg dödsannonsen som någon klippt ut. Som nybliven moderlös möttes jag av överdriven vänlighet överallt, av släkten, kompisarna, grannarna. Till och med kärringen i kiosken var förändrad. Hon som var konstant sur och som trodde att vi skulle nalla något så fort hon vände ryggen till. Alla bemötte mig med en överdriven respekt. Det kändes fel. Jag sörjde ju inte som man ska göra. Jag var bara förbannad på allt. Och det visade jag. Jag kunde säga och göra vad som helst utan att det fick några konsekvenser. Jag hade frikort. Med pappa var det annat. Han gick bara omkring och såg trött och sliten ut. Vi pratade bara om vardagliga saker. Det var som om vi var rädda för att blotta våra känslor för varandra; att det skulle braka ihop då och göra oss svaga när vi måste vara starka.
 
Jag hörde bildörrar slå igen och gick fram till fönstret. En skara svartklädda rörde sig in genom grinden mot trappan. Kvinnorna med sorgflor som täckte deras ansikten, och männen stela och obekväma i sina hyrda frackar. Pappa anförde processionen, blek och sammanbiten. Som jag var tillsagd att göra ställde jag mig i dörröppningen till finrummet och hälsade på alla som kom in. På några syntes det att de hade gråtit. Kvinnorna kramade mig och männen hälsade på mig med den där respekten som jag inte tyckte att jag förtjänade. När kaffet var serverat och kakfatet hade gått runt ett varv blev det en nästan uppsluppen stämning, jag hörde till och med ett och annat skratt. Jag fick lust att välta bordet. Det var väl för helvete inget kafferep. Jag reste på mig och gick ut i trädgården. Nu kom den där ilskan igen som jag inte visste vad jag skulle göra av. Vattenkannan missade växthuset med en meter. Tankarna på vad som skulle ha hänt om jag hade träffat gjorde att jag lugnade ner mig. En timme senare stod pappa och jag vid grinden och tog adjö av begravningsgästerna. De såg lättade ut när de klev in i bilarna.
 
Jag hjälpte till att duka av. Blommorna, kaffet och gästerna hade alstrat en påträngande tung, sötaktig doft. Det luktade begravning. Nu var det i alla fall över.
 
www.leifbornvik.se 

Här kommer text ur Pia F Davidsons manus Thoras arv, Boken beräknas komma ut i november.
48 Etti
Nutid, Danderyd, lördagen den 2 juni.
Så snart Etti satt sig i bilen ringde det i mobilen. Det var Erik. Hon samlade sig och tryckte fram samtalet.
Han hade sin behagliga röst.
Hon berättade att hon var på väg till Charlottenberg utan Thora, men på hennes uppdrag.
‒ Har hon skickat iväg dig själv?
Hur skulle hon kunna förklara utan att avslöja allt?
‒ Hon är för dålig för att resa och behöver hjälp med en del saker.
‒ Men ni känner ju knappt varandra.
‒ Det var väl pappa hon litade på och då får jag vara istället, antar jag. Jag lovade, kunde inte säga nej.
‒ Du är för snäll.
Eriks talande tystnad krumbuktade sig på linjen.
‒ Hon har ingen annan som kan hjälpa henne.
‒ Men då måste ju du ha tagit ledigt från jobbet? Förstår hon vad det innebär?
‒ Jag har fått reskassa.
Oj, vad skönt det kändes att säga det, som att hon klämde till honom med orden. Nästan med ens rann känslan av henne. Erik ville bara hjälpa henne.
‒ Vad har du hyrt för bil?
Handen åkte upp till pärlorna. Nu hade han trängt in henne i ett hörn. Jag har fått låna en tjusig bil av en tjusig karl jag kysste igår och som jag inte kan sluta tänka på fast det spelar ingen roll, han har redan en flickvän.
Nej, sanningen var inget alternativ. Vad hade Thora svarat? Det ska du skita i? Nej, det var taffligt. Thora hade nog sagt precis som det var, fast mer polerat. Dessutom behövde sanningen innehålla massor med onödiga detaljer. Det var som om Erik inte förmådde ta till sig verkligheten utan att först få den bevisad. När han vaknade mitt i natten var han alltid tvungen att veta vad klockan var, även om det var uppenbart att det var natt och många timmar kvar tills det var dags att stiga upp. Och så föredrog han att kolla vädret i appen istället för att öppna dörren och känna hur varmt eller kallt det var, eller om det regnade. När han berättade något som hänt honom som barn, redovisade han också ålder, namn och eventuellt släktskap på de som varit med.
‒ Hallå, är du kvar?
‒ Vänta, jag har skvimpat kaffe, ljög hon.
Jag har fått låna en beige bil av en gäst från begravningen … Nej, då skulle han vilja veta namn, födelsedata och släktskap.
‒ Oj, det kostar extra om de måste sanera bilen.
‒ Det kom utanför. Jag har fått låna en beige bil från en… bekant genom jobbet, sa hon.
‒ Vad är det för märke?
Vad spelade det för roll? Dessutom, om han fick reda på det skulle nästa fråga handla om årsmodell och antalet cylindrar.
‒ Något på B, jag kommer inte ihåg.
‒ Vet du inte vad du har lånat för bil?
Hon suckade ilsket utan att dölja det. Blicken föll på ratten.
‒ Det står ett B på ratten. Det sitter mitt på ett par utbredda vingar på en grej som ser ut som en uggla eller en örn, fortsatte hon.
‒ Säg det där igen …
‒ Det står ett B på ratten. Det sitter mitt …
Men du vet väl för fan om du har lånat en Bentley? Avbröt han.
‒ Så hette den! En Flying Spur och så ett dubbelve och siffrorna 12.
Tystnaden som följde var vilsam och kliniskt ren från anklagelser och sura svansar.
‒ Driver du med mig eller driver någon med dig?
‒ Nej …
‒ Vilken årsmodell är det?
Hon drog ett djupt andetag.
‒ Vet inte och skiter i det. Antalet cylindrar ingår i det svaret.
‒ Är du sur?
‒ Jag är trött. De senaste dagarna har varit mer än omvälvande.
Till sin förvåning hulkade hon till.
‒ Men lilla gumman … Har du ställt till det på något sätt?
‒ Jag är bara ledsen för pappa och för att Thora är sjuk och för … för att du och jag inte längre verkar kunna nå varandra.
‒ Älskling, du får förstå om jag blir häpen över att en bekant lånat ut en bil till dig som kostar flera miljoner.
Miljoner? Det var ju bara en bil? Visserligen fin, men miljoner?
‒ Han handlar med begagnade bilar och den ska till Karlstad.
Lögnen kom från ingenstans.
‒ Han?
‒ Jag tror det.
Jävlar!
‒ Tror?
Tankarna svischade förbi.
‒ Han verkar lite bögig.
Ännu en lögn.
‒ Du är en riktig liten dumsnut som får köra en Bentley och inte ens har en aning om det. Det finns de som väntar ett helt liv på att få göra det.
‒ Verkligen?
Han skrattade till.
‒ Njut av färden, det lär bli din enda chans att få köra en Bentley. Det kanske får dig att må lite bättre. När kommer du tillbaka?
‒ Jag vet inte.
‒ Försök nu och tänk efter. Om en vecka eller ett par dagar?
‒ Varför frågar du så mycket, jag säger ju att jag inte vet!
‒ Älskling, jag vill veta när du kommer hem så att jag kan pyssla om dig. Det verkar som om du behöver det.
Det hettade till i ansiktet.
‒ Förlåt. Det är som om allt är utom min kontroll numera. Jag ska träffa en väninna till Thora som ska hjälpa mig med det som Thora vill ha hjälp med. Och fråga inte vad det handlar om för det vet jag inte. Men jag stannar bara så länge det är nödvändigt.
‒ Hör av dig när du vet. Och kör försiktigt, sådana där bilar kan leda till fortkörningsböter. Jag kanske inte ringer i kväll för jag har en jobbmiddag med en klient. Sköt om dig nu gumman.
‒ Jag lovar, jag ringer när jag vet. Puss på dig.
När hon tryckt av samtalet satt hon kvar i bilen och stirrade på mobilen.
Fler texter och mer om Pia, hittar du på hennes hemsida: www.piafdavidson.se

Här kommer text ur Elisabeth Magnusson Runes bok Hitta läkningen i skogen. En hjälp ut ur utmattningssyndrom.
"Vi startar om våra datorer när de bråkar och konstrar.
Detta hade antagligen varit bra att kunna göra även med en utbränd människas hjärna.
Information, krav, nyheter – allt som kräver någon form av aktivitet från hjärnan – blir svårt och ibland till och med omöjlit att hantera.
Är internminnet fullt så är det.
Så vad behöver då en utbränd människa?
Jo, TID och LUGN.
Tid att läka.
Och lugnet att kunna läka.
 
Själv fann jag lugnet i skogen.
Många gånger tillsammans med min kamera.
Och alltid tillsammans med min fyrfota vän.
Som utbränd, vet jag att man inte alltid klarar av att hantera långa texter.
Att läsa tjocka böcker om hur det är att vara utbränd är något man kan roa sig med den dagen man är fullt återhämtad.
Alternativt kan ens partner läsa någon bok och kortfattat referera det viktigaste för en.
Bra är antagligen om ens arbetsgivare läser något också …"
 
”Come forth into the light of things. Let nature be your teacher.” – W. Wordsworth
Elisabeths bok finns i näthandeln, här kommer du till Bokus. Du kan läsa mer om Elisabeth Magnusson Rune, under fliken Författare.

Text ur Astrids resa, av Pia F Davidson
Pia F Davidson har tidigare skrivit tre skönlitterära böcker, Så tuktas en svinpäls, I likets vänkrets och Vänner i nöd, vänner i död. När hon inte skriver befinner hon sig på mässor, föredrag och turnéer samt driver nätverket Sverigeförfattarna. Här kommer du till hennes hemsida.
Boken släpps i maj men du kan redan nu bevaka den på Bokus och Adlibris så får du ett meddelande när den släpps!
Kort om Boken
Astrid har gjort en klassresa, haft två äkta män och förlorat ett barn. Och trots att hon bara är drygt trettio har hon bestämt sig för att det får vara nog med romantik. Hon vandrar runt i paradvåningen på Östermalm i Stockholm och betraktar världen utanför genom fönstren. En morgon får hon en inbjudan till lunch hos bäste vännen Petrus. Han har ett förslag som vänder upp och ner på hennes tillvaro och för henne till London. Astrid resa utspelar sig 1893 och handlar om förvecklingar, smarta kvinnor, missförstånd och list.

Kapitel 15
Roland London, onsdagen den 25 april 1893.
Betjänten som öppnade dörren bad om ursäkt för att alla lampor var släckta och undrade om han skulle varsko Benson. Roland viftade avvärjande med armen.
– Jag klarar mig själv, sa han.
Förutom tjänaren var huset tomt och kallt. Han borde bett modern komma på besök och ta hand om de gästande damerna. När hon var där var huset alltid fullt av liv. Under den senaste tiden hade mycket han borde ordnat med fått ge vika för brådskande affärer och bråket med Caroline. Han slog det ur hågen och gick upp för trappan till övervåningen. Medan han gick befriade han sig från kavajen, västen och de översta knapparna i skjortan. Just som han skulle öppna dörren till sitt rum, såg han att det lyste i biblioteket. Någonting fick honom att smyga genom korridoren. När han kom fram till den öppna dörren tvärstannade han. Scenen som mötte honom var som tagen ur en tavla. I det flämtande skenet från en öppen brasa låg en nästan naken kvinna utsträckt på mattan. Hennes huvud vilade i ena handen och det mörka håret böljade ner över armen och vidare ner på golvet. Hon föreföll helt uppslukad av en bok. Han slöt ögonen men när han öppnade dem igen var scenen oförändrad. Allt hon hade på sig var två små plagg som framhävde hennes smäckra former. Och benen – herrejesus vilka ben! Glänsande, långa och fantastiskt välformade. Som för att fullända bilden låg ett klarblått plagg draperat på en stol intill. Hon verkade omedveten om hans närvaro. Inget koketteri, enbart oförställd fullkomlighet. Mjukt böjde hon sig fram och vände blad. Roland försökte sortera tankarna i vem, vad och varför. Hennes skönhet störde emellertid koncentrationen och tog honom istället ut på en vild färd i fantasin. Ögonen följde fascinerat den tunna ankeln, som han säkert skulle kunna sluta handen runt, det fasta låret och vidare upp till den släta huden på magen, som låg exponerad mellan de små plaggen. Inte förrän då insåg han hur mycket han hatade de märken som korsetter lämnade på den känsliga kvinnohuden. Han stängde munnen, svalde och famlade efter förnuftet. Vem, vad och varför stod fortfarande obesvarade. Utan att han märkt det hade han, som för att känna på bilden, lyft ena handen. I samma stund stelnade hon till och deras blickar möttes. Hennes ögon var skrämda, stora och mörkblå. Läpparna var sensuella och lätt åtskilda. I nästa sekund sträckte hon sig efter det klarblå plagget. Han lyckades fånga in en sista rest av tankeförmågan och lyfte båda händer i en avvärjande gest, samtidigt som han tog ett steg in i rummet. På hennes reaktion insåg han att det var en dum strategi och backade. Med ens kom han på hur det måste ligga till.
– Du behöver inte vara blyg för mig, jag vet vem du är, det är jag som är Philippes vän.
Av någon anledning fick hans ord henne att se ännu mer rädd och olycklig ut.
– Förlåt mig, det här är … vill ni vara vänlig att vända er om? Jag behöver klä på mig, sa hon.
Hon pressade plagget mot kroppen och betraktade honom med spänd blick. Brytningen hon talade med gjorde henne ännu mer oemotståndlig.
– Det är väl ingen brådska med det. Låt mig först få titta på dig ordentligt, sa han och log.
Han tog ett steg närmare, fortfarande med händerna i en avvärjande gest. Hon reste på sig och backade mot soffan. Varför var hon så rädd? Vad hade hon egentligen förväntat sig? En gammal orkeslös gubbe?
– Man skulle kunna tro att jag är den första mannen som tittat på dig utan kläder, i alla fall nästan utan kläder, sa han. Du är mycket vacker.
Hon vände och slank in bakom soffan. Han stod kvar och njöt av anblicken när hon tog på sig det blå, tunna plagget.
– Jag vill ju bara se på dig, sa han.
– Det har jag förstått. Men nu får ni sluta med det, sa hon och knöt skärpet med bestämda rörelser. Det faktum att ni känner till min historia, betyder inte att ni får behandla mig på det här viset.
Vilken kvinna! Fast det var oförsiktigt av Philippe att skicka henne nu när han hade gäster i huset.
– Var har han hållit dig gömd månne?
– Vad menar ni?
– Låt oss prata en stund, sa han och gjorde en inbjudande gest mot soffan.
– Det blir inget av med det, sa hon.
Med blicken fäst på honom, kom hon fram bakom soffan. Eftersom han stod kvar innanför dörren, stannade hon. Han backade undan. Hon följde hans rörelser medan hon kastade snabba blickar mot den öppna dörren.
– Eftersom du inte vill prata kanske vi kan gå direkt till huvudfrågan. Vad vill du ha för att tillbringa natten i min säng, fortsatte han.
Hennes attityd förvånade honom men Philippe hade säkert sagt att det var ett effektivt sätt att få honom dit hon ville. Fast när han såg henne i ögonen var det svårt att tro att hon var professionell.
– Ni har missförstått … Jag har verkligen inte kommit hit för att …  
– Ssss, jag har gäster i huset som vi inte vill väcka, eller hur? avbröt han. Du tycker kanske att jag är för rakt på sak? Men jag ser ingen anledning att spilla tid på oväsentligheter, just därför uppskattar jag kvinnor som du.
Orden han uttalat så många gånger förut lät plumpa. En känsla av att ha gjort bort sig fick honom att backa ännu ett steg. Det här hade inte gått som han tänkt sig. Dags att börja om från början. Naturligtvis ville hon ha garantier. Hon hade antagligen planerat ett längre arrangemang än en enda natt.
– Förlåt. Låt oss stryka ett streck över det här och börja om från början? Även om jag inte har visat det hittills, är jag en gentleman. Vad säger du om att vi diskuterar över varsitt glas cognac? Jag sätter mig där borta, han pekade mot skrivbordet, och du, på stolen innanför dörren, skulle det kännas bättre för dig?
Hon bet sig i läppen. Han kom på sig med att vilja veta hur den smakade. Hon rynkade sina välformade, mörka ögonbryn och tittade på honom på ett nytt sätt. Blicken rörde sig uppifrån och ner och tillbaka upp igen över hans kropp. Sedan stannade den till vid bringan innan den landade rakt in i hans ögon. Han drog in magen och tog stöd mot en stolsrygg.
– Har ni något emot att vi hoppar över cognacen? sa hon.
– Inte alls.