Här kommer text från Elisabeth Magnusson Rune ur antologin Fika med noveller. Mer information om Elisabeth hittar du under flik Författare.
Den unga flickan släppte min kram och sprang in i sitt kafé. Jag tittade efter den äldre mannen, men han hade försvunnit. Jag började röra mig bort från ljudet. Bort från avspärrningarna som började sättas upp. Min hjärna var uppe i full kapacitet nu. Den inre dimman hade lättat. Bilen? Var hade jag ställt min bil nu då? Jag fördes framåt av folkmassan, bort från kaoset och skriken. Här, här in på Herkulesgatan. Jag grävde fram nyckeln ur min djupa byxficka. Tryckte på knappen och en bil blinkade välkomnande. Snabbt in i bilen och stänga dörren. Jag kände mig säkrare nu, i den välbekanta doften. Jag låste bilen. Kändes bäst så. Jag slöt ögonen och frammanade bilden på dottern. Satt hon kvar på fiket vid den trafikerade gatan och viftade på sina tår? Aftonbladet! De brukade alltid vara så snabba med att förmedla nyheter. Jag fumlade i handväskan och fick upp min mobil. Jag tryckte in koden på knapparna och bläddrade snabbt fram till rätt ikon. Några snabba tryck till och Aftonbladets välkända sida välkomnade mig.
EXTRA! Bil kör in i folkmassa på Drottninggatan. En död. Flera skadade.
Attentat? Terroristattack? Jag läste vad som stod och hittade livesändningen som jag tryckte igång. Jag måste bort härifrån! Jag kopplade in mobilen till bilens cigarettuttag för att hålla batteriet laddat under resan hem, startade bilen och började rulla framåt. Det var människor och bilar överallt. Snabbt, tänka snabbt. Vart är bäst att åka? Genom stan – nej. Där var det nog spärrat. Snabbt ut ur stan, vilket innebar söderut. Jag gled fram på gator med trottoarer överfulla av flyende människor. Aftonbladets reporter rapporterade om blod, krossade rutor, chockade människor och panik